Manna? [Uppdaterad]

Som barn tillbringade jag huvuddelen av sommaren på landet. Landet, det var mormors och morfars stuga i Närkes Kil, knappt mer än en mil hemifrån men ändå tillräckligt långt för att skilja en värld från en annan. Jag rände runt där med mina syskon och sedermera en fet katt och vi blev ju längre sommaren gick allt mer vildvuxna, lappsjuka och bukstinna. För att äta, det var förmodligen det viktigaste i livet, det fick vi tidigt lära oss. (Egentligen var det viktigaste att mata, men vi hade inte det klart för oss då.)

Det började med morgondoppat, kaffe med mjölk och en mandelkubb. Sedan rann det på under dagen. Med jämna mellanrum pinglade mormor med bjällrorna i dörröppningen och det var dags för samling vid bordet igen. Efter morgondoppat kom frukosten, sedan förmiddagskaffet, sedan en lunch, och så eftermiddagskaffet innan det var dags för middag, och det kunde nog vankas en kopp kaffe också innan det var dags för något slags kvällsmål. I vår familjemytologi finns historien om när min storebror på några veckor blev så trind att han fick byta ut hela sin garderob. Något liknande hände säkert mig också.

Själv tyckte jag bäst om (tro det eller ej) att fritt springa omkring i skogen och på bergknallen ovanför stugan, jag rände upp redan på morgonen men masade mig ner när frukostbjällran ljöd. Och frukost på landet, det var mannagrynsgröt, rejält med mannagrynsgröt, så att vi skulle stå oss och inte tunna ur helt och hållet innan mormor fick chansen att peta i oss något ätbart igen någon timme senare. Varje frukost var en tävling, vem orkade äta mest? Slevarna räknades och bokfördes i minnet.

Cirklar är till för att slutas, och nu gör jag gärna mannagrynsgröt till mina små på morgonen. Men det som verkligen har slagit är popcorngröt, ett namn jag grep ur luften när min fyraåring undrade vad det var för gulaktig ÄCKLIG BLÄ-gröt jag lagt på hennes tallrik när jag faktiskt lovat henne mannagrynsgröt. För den där så kallade mannagrynsgröten levde inte riktigt upp till sitt namn. Jag hade kokat den på polenta eftersom mannagrynen var slut just den morgonen. En halvsanning var precis vad som krävdes. Nu äter båda popcorngröt på morgonen, begärligt, vi får se hur länge det varar.

Och strängt taget är den där mannagrynsgröten ändå ett falsarium. Mannagryn, som vi känner dem, görs på det inre av vetekornet, som efter att ha krossats mellan falsar rensas från det mesta som har ett näringsvärde och kan sedan malas till vitt mjöl. Om grynen görs på durumvete kallas de semolina, men det namnet kan även ges till allehanda gryn som framställts på liknande sätt men av helt andra råvaror, som ris eller majs.

Äkta mannagryn däremot, de kommer från mannagräset, ett klent och högväxt gräs som trivs där det finns vatten, och som växer allmänt och vilt i stora delar av Sverige. Fröna samlas in, torkas och bereds och resultatet är just mannagryn, små hårda stärkelsekorn som man förmodligen kokat gröt på i gamla tider. Jag svävar lite på målet här. Jag vet helt enkelt inte så mycket om mannagräset och vad man gjorde med mannagrynen. Förhoppningsvis kan det bli ändring på den saken när sommaren kommer. Förhoppningsvis.

Det ska också sägas att den manna som regnade ner från himlen för att traktera israeliterna under uttåget från Egypten var något helt annat. Den mannan kommer från en savätande sköldlus, som har den underbara förmågan att kunna utsöndra kolhydratöverskott som små kulor som ramlar ner på marken där den kan samlas in. Manna ska smaka sött, åt honungshållet. Är det rent av någon här som smakat manna?

Allteftersom vi syskon blev äldre blev vi allt trögare att få in till maten, mina utflykter gick allt djupare in i skogen och vi fick väl rent allmänt lite attityd med åren. Då bytte mormor bjällran mot en cykeltuta, vars ljudstötar rullade ända till Lockenkil och bortom. Då kunde vi inte längre säga att vi inget hörde. Tutan använder vi än idag, den förkunnar tidens gång på landet, som om det skulle behövas en påminnelse.

Edit: Precis som mannagryn är en slags samlingsbeteckning verkar manna också vara det. Manna kan dels vara det jag skriver om ovan, sköldlusbajs. Det kan också vara torkad sav från ett visst träd, och det kan vara den ätbara kokongen från en annan (eller samma?) insekt. “Manna” verkar kunna användas på lite vad som, bara det är sött.

Trivia: sockeralkoholen mannitol har fått sitt namn från manna. Både sköldlusbajset och saven består av just den här sockerarten.

Trivia 2: kokongen består av en annan sockerart, trehalos – just det, den disackarid som det finns gott om i bland annat svamp och som svampen använder för att stå emot uttorkning. Namnet har trehalos fått ifrån namnet på den manna som kokongen består av: trehala manna.