Vill ni se en raritet i klass med den mongolska trädpiparen ska ni vallfärda till vårt kök i kväll: Magnus ska nämligen laga maten. På menyn står pepparbiff, rödvinssky och potatisgratäng och anledningen till att maken tar på sig förklädet idag är enkel: jag kan fanimig inte göra ens en habil potatisgratäng. Det blir i bästa fall en sorts stärkelsegröt, i sämsta fall ett läbbigt tapetklister. Blott gudarna vet vad jag gör för fel, men de skrattar antagligen gott åt mig.
Så förutsättningen för att Magnus önskemiddag skulle slå in var antingen att jag enrollerades i en matkurs för potatisklåpare eller att Magnus själv fick gratängansvar. Det sistnämnda verkade smidigast, framför allt som Magnus potatisgratäng är en sjuhelvetes god historia. Gräddig, ostig, krämig och med perfekt vitlökssmak. Fan tro’t, men den mannen klår mig på fler områden än backgammon.
Det roligaste är att när Magnus väl lagar mat går han in för det med sådan nogrannhet att man skulle kunna tro att ingredienserna skulle ingå i ett rymdskepp för kolonialiseringen av Mars. Jag har fått en inköpslista som mest ser ut som sådana där anteckningar schizofrena gör när foliehatten inte håller tätt, jag har blivit förmanad och uppmanad att komma ihåg att köpa grevé och inte herrgård och mellanlagrad dessutom. Och glöm inte potatisen!
Om jag inte hade fått klara förhållningsorder om att hålla mig borta från köket, tack så hade jag detaljstuderat Magnus gratängmakande för att lära mig det mystiska handlag som tydligen krävs för att lyckas. Men några hemligheter måste ju finnas även i de lyckligaste äktenskap, om så inte annat för spänningens skull.
Uppdatering: Jag lyckades få tillgång till köket tillräckligt länge för att knäppa bilden ovan. Magnus muttrade lite om att hans hand inte vill vara med i bild, men egentligen är det en riktigt mediakåt hand. Visste ni att den gången vi och en massa andra matbloggare var med i Tinas mat (typ tre år sen) började reportaget med att Magnus hand letade sig upp mot näsan, vilket älsklingslillasystern Siri fortfarande har kul åt. Och i det här blogginlägget är faktiskt båda händerna med. Så visst vill den synas…
Kommentarer
18 svar till ”Mannen som kan tala med potatisgratänger (nu med bildbevis!)”
Du skriver j*vla roligt. Tack!
Tack själv! Jag är glad själv när jag får till det, då trycker jag på entertangenten med riktigt schwung och flinar åt mina egna formuleringar. :)
Kan du lista inköpslistan för gratängen? Konsistensen är jag inte rädd för för egen del.
Visst är det härligt när det bara flyter på? Bokstäver, ord, formuleringar, recept – jag har hittills inte läst en enda medioker rad hos dig, Gitto. Din blogg är en sann fröjd, det har jag sagt förut och det tål att upprepas. Inte en enda fånig formulering som “tjonga i en skön skvätt av nån god olja”, “grädda så länge du har lust”, “smält en klick smör eller varför inte en cykel om du gillar smälta cyklar”.
Respekt!
Puss och trevlig helg!
På något sätt blir Magnus ännu mer spännande just för att han kräver anonymitet!
Gratängpepp!!!
Antager att maten blev så afrosiatisk som Magnus avsåg.
Ser fram emot morgondagens rapport.
Afrosiatisk?
Ja det klarar Du också.
Men självklart menade jag afrodiasisk i mitt föra inlägg.
Tack för alla fina texter/betraktelser
Till Dina bästa personliga hör (Minns ej Din rubrik)
-pappamackor
-godisträdet
Hmm, så det finns ingen chans att han ger ut receptet på gratängen då? :P
Plastfarfar: ska ta itu med det senare!
Hazelnut: Jodå, en del mediokra rader har jag skrivit, men så är det när man bloggar. :)
Sebbe: Ja, det är nog med flit han gör sig så där mystisk. :)
Örjan: haha, tack! Och var det någon afrodiasisk effekt av maten förtogs den av en lång arbetsvecka och vinet till maten. :)
Saxit: Han hälsar att det är hemligt. :)
Louise: Förlåt, jag råkade radera din kommentar och jag vet inte om det går att få tillbaka den.
Nyckeln till ett lyckligt äktenskap ligger i dessa små vardagliga mysterier och hemligheter man har för varann.
Eftersom det inte existerar någon mongolsk trädpipare, så existerar alltså inte heller denna maträtt.
Mikaela: sant!
Kurt: Åh, vad jag väntade på att någon skulle upptäcka att den mongolska trädpiparen inte finns! Tusen tack!
Vet hut Margit! Det ska vara “mongolisk ökenpipare” !
Har jag helt fel för mig, Margit – men träffade du inte din blivande make i ett kök? På något vis har jag för mig att han lagar mat professionellt? Och att han kommer hem dötrött från matlagandet på jobbet och får luta sig tillbaka och njuta av din matlagning? Red ut.
PS. Det är tioårsjubileum för avgångsklassen -00 i vår. Kommer du / du och Magnus? Du / ni kan kvarta hemma hos oss.
Martti: Så det finns alltså en mongolsk ökenpipare? Då var jag i alla fall inte helt fel ute. Jag drog till med något, googlade för att säkerställa att den var så sällsynt att den helt enkelt inte fanns och var nöjd med det.
Magnus har arbetat som kock – men på en riktig sylta (och det var där vi träffades när jag jobbade som servitris och blev omedelbart tokförälskad i karln). Det var mindre kreativ matlagning och mer stekning av färdigpanerade, frysta rödspättor. Och just därför avskyr han matlagning. Han äter mycket hellre. Nu för tiden arbetar han i hemtjänsten, precis som jag. Vi är ett av de här få paren som gillar och klarar av att arbeta tillsammans.
Vad gäller 10-årsjubileet tackar jag ödmjukast för erbjudande om sängplats, men vi kommer nog inte. Jag går inte på klassträffar av rent principiella skäl vilket låter drygt men mest handlar om att jag inte törs.
Det är ett av mina favoriter bland dina texter: hur du träffade Magnus, hans (i andras tycke) “fula” tänder, hans ålder, förälskelsefyllan, 50-öringen.
Påminner lite om hur jag träffade min man, men det får jag berätta en annan gång när det inte är 3-milen på OS :-)
Hm, var det inte Niklas mat ni var med i?
Och du behöver väl inte få mig att låta som en så elak människa i din blogg? Jag kanske inte är så snäll, men så elak är jag ju faktiskt inte. :P
M kräver också att vara anonym. Fine by me. Han är ju MIN *tema-melodin till the twilight-zone ljuder i bakgrunden* ;)
Hehe, jag störs inte heller av att Magnus vill vara anonym. Det är mest roligt att retas med honom.