Midsommarnattsparfym

Jag såg häromdagen att älggräset börjat blomma. Det är kanske ingen omvälvande händelse (om inte annat så för att det sker varje år) men för mig ger älggräset den rätta tyngden och autenticiteten åt sommarkvällsstrosande. Älggräsets tunga parfym blandar sig så fint med den svala och råa luft som lyfter från marken i skymningen, som virvlar kring benen och får det att kännas som att jag vadar i luft. I sådana stunder anar jag småfolk bakom varje sten och stubbe, och alver härmar fåglar uppe i träden. Midsommarmagin blir påtaglig först i kvällningen, och vi väljer att vanhelga den genom att resa våra blommande fallosar och äta vår färskpotatis mitt på blanka dagen, då småfolket sover och vättarna hukar för ljuset nere i sina hålor.

Älggräset hette en gång i tiden Regina pratensis, ängens drottning, ett både beskrivande och värdigt namn på en så reslig och parfymstark uppenbarelse, som tycks sväva över ängen i sitt sällskap av tusen och åter tusen andra ängsdrottningar ovan nämnda sommarkvällar. Idag har den namnet Filipendula ulmaria, ett klart tristare namn som fokuserar på älggräsets morfologi: Filipendula från de i tunna trådar “hängande” rotknölarna och ulmaria från bladens påstådda likhet med almens blad. Hur man kommit fram till namnet älggräs är jag inte riktigt säker på, men förmodligen är det en glidning från ölgräs, då man förr använde älggräsets likaledes väldoftande blad för att gnida in ölkar inför bryggning.

Det går att göra saft på älggräsets mandel- och jenkadoftande blommor, men jag föredrar ärligt talat fläder. I älggrässaft slår parfymen igenom och dominerar och den får en lite klistrig sötma som är svår att bryta av ens med överdoser av citronsyra. På bladen gör jag te, ett av det godaste från skogen.

Egentligen borde dansen kring stången ske på natten, och stången borde vara uteslutande smyckad av älggräs. Vit och grann skall den torna upp sig i midsommardunklet och sprida sina brunsthetsande dofter i kvällningen. Dansen går vildare och vildare tills inga krafter i världen kan hålla ihop ringen längre och alla sprider ut sig i buskar och diken, med blossande kinder uppfyllda av helighet och vidöppna för midsommarnattens magi. Men det blir väl fiskdamm och små grodorna i år också misstänker jag, lätt dimsyn efter middagen och hetsgrillning innan solen försvunnit helt och sviaknotten invaderar vår närkingska gräsmatta. Gott så.

Trevlig midsommar på er alla!

Tillägg: Nästa gång ni tar en aspirin kan ni gott tänka på att älggräs varit delaktig i namngivningen. Älggräs innehåller liksom sälg salicylsyra och har använts till bland annat huvudvärkste i folkmedicinen, men innan man förstod att det var samma ämne kallade man det verksamma ämnet i älggräset för spireasyra, från ett annat vetenskapligt namn som älggräset haft: Spirea ulmaria. Sälgen (Salix) vann till slut namngivningskampen, men älggräset fick sin hämnd när den mer potenta acetylerade salicylsyran skulle få sitt första produktnamn. Acetylerad spireasyra…aspireasyra…aspirin.