Minnen, tolkningar, brus (andra försöket)

Edit: Jag skrev om inlägget för att få det mindre spretigt och mer begripligt. Hoppas det går fram nu.

Jag minns en musiklektion i högstadiet. Vi släntrade in i salen som bara högstadieungar kan släntra, med förhoppningar om fri lek med instrumenten, men istället fick vi fick ritpapper och pennor. Vår musiklärare Stefan satte på en platta. –Rita vad ni ser eller känner när ni hör musiken sade han. Jag lyssnade nogsamt, väntade på inre bilder men fick nöja mig med en känsla. Känslan gav inspiration, och jag ritade en nyss igenfylld grav, med kors och blommor. Jag gjorde teckningen extra dyster genom att skugga den med sidan av blyertspennan. Jag blev riktigt nöjd.

Efter ett tag – kanske spelade han bara en låt? – stängdes musiken av och vi fick visa våra alster. Det fanns väl knappt två teckningar som var lika, en och annan hade som jag döden som tema, mer eller mindre makabert, några hade säkert ritat hjärtan & pussar, jag minns särskilt att en av tjejerna hade skivan hemma och följaktligen hade plankat omslaget: en fisk som simmade i ett stort vatten. Skivan var Björn J:son Lindhs Atlantis. Stefan, musikläraren, kliade sig i sin Magnum-mustasch och var lite förvånad över att så pass många associerat till döden, även om det nog till viss del kunde förklaras med att det hade sneglats en hel del på andras teckningar under ritandet. På högstadiet vill man inte alltid sticka ut, det kan vara nog så besvärligt att sticka ut. Ett felaktigt svar på en uppgift är ingen katastrof, om man vet att andra svarat likadant, sådan är kulturen.

Anledningen till att jag minns det här så väl: jag fattade aldrig efteråt om jag hade gjort rätt eller fel och kunde inte bara släppa allt och gå till nästa lektion. Mina associationer till musiken hade handlat om stillhet, sorg, vemod, alltså död, och inte alls till havet men det ställdes aldrig frågor till oss då som inte redan hade ett enda, korrekt svar. Omslaget måste vara facit. Varför skulle just det här vara ett undantag? Var det något fel på min tolkning? Hade jag inte rätt till den? Jag grunnade över det här en hel del.

Varje gång jag nuförtiden råkar på Björn J:son Lindh, hans musik eller namn, brukar jag tänka tillbaka på den där lite förvirrande musiklektionen. I synnerhet gäller det hans mest kända verk, Brusa högre lilla å, ett musikstycke som alltid fått mig att känna mig lite missmodig utan att jag kunnat sätta fingret på varför. Denna skolavslutningspärla? Denna euforiska pastoral? Denna alternativa nationalsång? Jo, och det blir värre. Brusa högre lilla å har för mig med tiden blivit ett av de mäktigaste, känslostarkaste, sorgsnaste musikstycken jag någonsin hört, och den tolkningen ensam säger kanske mer om mig än summan av all annan musik jag lyssnar på. Detta stycke sentimental föräldramuzak känns som en kall hand som kramar om hjärtat, och är samtidigt en metafor för livet och glädjen och slutet. Livet som en dag rinner till, tricklar sig neråt, tar fart, börjar höras och märkas, brusar! Det är sommarens vackraste dag, havet väntar, men ännu finns fallhöjd. En jublande gånglåt in i evigheten. Brusa högre!

Det är mer eller mindre tjugofem år sedan den där musiklektionen då jag blev tvungen att börja formulera ett eget svar på frågan om rätten att tolka och om vikten att stå vid sin tolkning, men inte många år sedan jag hittade ord till varför jag läser denna glada sommardänga med så mörka bokstäver. För att illustrera det tittar jag just nu på mitt absoluta favoritfoto av vår fyraåring. Jag lyckades fånga henne i precis rätt ögonblick: hon satt vid ett bord och ritade och vred plötsligt huvudet åt sidan, höll omedvetet upp kritan mot hakan (precis som jag gör när jag tänker) och fäste blicken långt bortom horisonten. För en sekund var hon någon helt annanstans, hämtade något vi andra inte kunde se, kom tillbaka igen och kritade lugnt ner det på papperet med några få streck.

För drygt fyra år sedan kunde jag inte ha tagit någon bild på henne överhuvudtaget, men nu finns hon, sprängfylld med tankar, känslor, möjligheter, en människa. Bredvid henne, påtagligt närvarande om än utanför bild i just det här fotot satt lillasyster tvååringen, likaledes ritandes, likaledes en människa och lika full av liv. De är för mig den vackraste dagen på sommaren. Brusa högre, lilla å!