Morgon på Amorgos

Om jag sätter mig vaknare, rakt upp i sängen, ser jag havet. Vädret vet då rakt inte vad det vill idag. Vindilar tumlar ner för sluttningarna, studsar på buktens blanka yta och får det att vattras och skrynklas som mycket tunt och mycket halkigt siden. Varje nedslag bildar solfjädermönster som hastigt vidgar sig och tunnas ut mot havet. Då och då tar kraftigare stormbyar ön i ett fast grepp, ruskar om, driver snabbt upp skummiga gäss på små vassa vågor, tappar intresset och släpper taget lika abrupt och suveränt självcentrerat som tvååringen som tröttnat på en leksak och sträcker sig efter nästa. Ett snabbt ilsket klattrande regn, dovt åskmuller för att visa vem som bestämmer och sedan är allt tyst igen. Bara havet hörs. Ett soldis trevar sig fram och håller stånd ett tiotal minuter. Då: en söt doft av vissnande vild oregano letar sig in sovrummet. Den stör mig en smula, det måste medges. En inkräktare som för tankarna till det arbete jag rymt från och distraherar mig från andra, mer oprövade saker jag vill skriva.

Så upprepas hela proceduren med ny åskby och mörkt kurande himmel, och den här gången glipar det mer självsäkert blått mellan molnen efteråt och himlen hukar inte längre över ön. Men jag är inte rätt person att klaga över andras ombytlighet.

Mycket mat blir det inte idag. I den lilla affären ett par hundra meter  i rakt 45-gradig vinkel neråt härifrån räknat har jag köpt några grönsaker och två lokala oinställsamma getostar, en sträv och torr som smular sig när man skär i den. En gråaktig feta, salt och frän. Olivoljan från Etymnios som jag tänker ringla över salladen kostade mindre än den lilla tandkrämstuben. I kylen står redan en flaska retsina med kapsyl. lovande, om ni frågar mig. När det gäller annat vin och jag är rådvill köper jag helt enkelt det näst dyraste och hoppas på det bästa, med retsina är det tvärtom. Där lockar det värsta. Ju mer karaktär av billigt terpentin, kanske rent av bensin, desto bättre.

Internet är marginellt pålitligare, precis så nyckfullt att det inte lockar till utflykter. Jag är tillräckligt nåbar för att slippa svara i telefonen. Varför inte bara stänga ute omvärlden helt? I mitt jobb är det mer stressande att inte vara nåbar än att vara det. Att vara frilans är att vara lätt paranoid, annars överlever man inte. Radiotystnaden är bara lugnande när den varken är självvald elelr påtvingad utan en konsekvens av att ingen faktiskt vill en något. Och varar den för länge börjar den kännas oroande, för att inte tala om förolämpande. För att inte råka i chocktillstånd över sakernas tillstånd är frågelådan öppen 20.00-22.30 ikväll, ni twittrar frågor, jag twittrar svar pö om pö när nätet så tillåter. det kan bli mycket, det kan bli inngenting. Nu regnar det igen förresten. Ska vi säga så, så länge?