Jag har alltid tänkt på müsli som något särdeles osexigt. Jag har verkligen velat åtrå blandningen av flingor, gryn och torkade frukter på samma glupska sätt som min storebror gjorde när vi var tonåringar. Men för mig stannade müslins sexappeal i nivå med de blå skoskydden som man måste sätta på sig hos tandläkaren när det är slaskigt väder. Skulle müslin ha ett yrke, har jag tänkt, så skulle den antagligen jobba med bokföring. Korrekt, torrt och tråkigt. För mig konkurrerade müslin alltid med snabba mackor och söta marmelader. Den förlorade nästan jämt. Den uppenbara risken för ojämn fördelning låg också müslin i fatet: alltid för få russin, för lite corn flakes och för mycket av allt det andra. Det där nyttiga. Jag pratar med min müsli, sjunger Per Gessle på radion. – Det var inget vidare morgonsällskap tänker jag skadeglatt medan jag själv ensam läser baksidan av mjölkpaketet för åttonde gången. Jag äter i alla fall inte müsli. Müslin har inte bara haft ett tråkig rykte, den är till och med ett sjukdomstillstånd. Muesli belt malnutrition kallas en variant av undernäring som barn till hypernyttiga hälsokostföräldrar riskerar att råka ut för. I alla fall oroades amerikanska forskare under 1980-talet över att barn bosatta i så kallade müslibälten fick för lite fett i kosten. Müslibälten är ett begrepp som används för de platser i USA och England där många med så kallad New Age-livsstil bosatt sig. Men hippiesarnas barnutfodring verkar inte ha varit så hälsofarlig i alla fall. Precis som sambandet mellan kristaller, astrologi och müsli är rätt oklart, tyder senare studier på att 80-talets farhågor för utbredd muesli belt malnutrition var rejält överdrivna. Trots präktigheten hamnar müslin i blåsväder med viss regelbundenhet. Helt ärligt, den som jobbar med med müslins varumärke borde verkligen vara därute och krishantera, lika ivrigt som de där gubbarna som målar över logotyperna på kraschade flygplan. Är det inte en stackars småbarnsmamma som hittar glasbitar i köpemüslin så är det larver och mjölbaggar som lever rövare i konsumenternas müslipåsar. För att inte tala om sockerkonspirationerna, nyligen avslöjades det att sex av nio müslisorter på svenska marknaden innehöll mer socker än vad tillverkarna påstår. En av Finax müsliprodukter innehöll dubbelt så mycket socker som angavs på paketet. Vad ska man tro på i en värld där man inte ens kan lita på att müslin är nyttig? frågar jag mig lätt desillusionerat. Müsli ska vara trygg, inte valsa runt på löpsedlarna som Britney. Men det finns müsli som är både trygg och sexig. En bekant som heter Lotta Åstrand introducerade mig för den härom året. Jag hade levt i villfarelsen att müsli är något man köper på affären. Men så är det ju såklart inte. Riktigt müsli gör man själv. Härligt rostad, doftande och knaprig, och med alldeles lagom mycket socker. Och med precis så mycket russin jag vill ha.
