Andreas Ekströms (som vanligt) intressanta artikel i dagens Sydis väcker gamla minnen till liv. En gång, i ett annat liv när jag hade cateringfirma för mer än 15 år sedan lagade jag mat när en kulturpersonlighet fyllde år. Trots att hon själv var tämligen erkänd och otvivelaktigt begåvad, for hon då och då ut i köket och pladdrade nervöst vilka fina människor som kommit. Det hela var lite rörande. Jag trancherade renstek för glatta livet, lyssnade med ett halvt öra och log artigt.
Vi serverade krabbfyllda parmarullar med italienska inkokta och marinerade grönsaker till förrätt, sen kallt marinerat reninnanlår, potatis med trattkantareller, enbär och rotsaker och syltade körsbär.
Mitt i desserten kommer värdinnan in, rosa för att inte säga högröd om kinderna och utbrast: Hårras, har hållit tal och han kunde inte sluta prata om din mat! Jag hade ingen aning om vem den där Hårras var, men förstod att detta av någon anledning innebar att maten var mer än godkänd. Den var fanimig kanoniserad. Hon glömde berätta vad hon själv tyckte, eller vad andra gäster sagt. Men Hårras hade hållit tal om den. Sen kom värdinnans trevliga barn ut i köket (ja, du gissade rätt de är också i kultur- och mediasvängen numera) också de förkunnade vad som skett. Hårras, Hårras!
Efter detta var min cateringfirma flitigt anlitad i kultursvängen. Folk var förfärligt trevliga, ofta världsfrånvända och i regel rätt snåla. Och tänk de använder samma argument för att pressa priserna som de gör idag när de vill köpa mina artiklar: “Det är bra för dig att få exponering!” Den enda som var genuint otrevlig var en känd svensk redaktör och storartad stilist som dock ringde upp mig dagen efter vårt misslyckade planeringsmöte och bad uppriktigt om ursäkt med den avväpnande ointellektuella ursäkten att han “hade haft mens”.
Kommentarer
12 svar till ”Några ord om Hårras”
Det där är så fånigt, att folk alltid förklarar sin snålhet med att de typ gör dig en tjänst som köper din tjänst (vilken de ju helt uppenbart behöver).
Jag tog mig fram som musiker under flera år och otaliga är de gig och studioinspelningar som man skulle göra i princip gratis, eftersom det ansågs som bra reklam för en själv. Sådana gratisgig har dock inte givit mig någon fram gång alls. De studios som tog upp min arbetskraft en hel arbetsdag har aldrig hört av sig för ett nytt (betalt) jobb, låtarna vi jobbade på släpptes aldrig stort så det blev aldrig stim att snacka om eller dyl.
man säljer sig själv kort om man tänker att man alltid är i en bransch på nåder. Det gäller att sträcka på sig, ta betalt och visa sitt värde. Det blir man respekterad för, och sedan jag började göra så i mitt arbetsliv har det gått bra som fan! :)
Myggor och tigrar?
Mikaela: Ja, jag är förfärligt dålig på att ta betalt och är dessutom en förvirrad och dålig arbetsledare så jag lämnade cateringvärlden.
Pipopp: Nja, nästan alla var faktiskt väldigt trevliga. Värdinnan på kalaset som beskrevs ovan var alldeles förtjusande. Snålheten kom sig nog faktiskt mest av dålig koll på vad saker kostar. PÅ krogen subventioneras maten mer eller mindre av vinet därför är det inte billigare med catering än mat på krogen.
En enkel ekonomisk princip är att alla ska ha betalt för det arbete de utför. Tacksamhetsskuld blir sällan eller aldrig reglerad och byte av tjänster är det alltid någon som förlorar på(sällan den som föreslagit den).
Anders: Det svåra är HUR MYCKET folk ska ha betalt. Jag byter för övrigt gärna tjänster och gör en hel del saker gratis. Det mesta av det arbete man utför i livet är oavlönat.
Jag vill också påpeka att jag inte tar alls illa upp när folk som själva jobbar ideellt eller för nästan obefintlig lön vill ha saker gratis eller väldigt billigt.
Förr stötte jag ofta på argumentet “om du gör det här jobbet nästan gratis, blir det säkert större och välbetalda jobb framöver”, vilket det naturligtvis aldrig blev.
Jag tror att de flesta frilansare/småföretagare skulle vilja ha en agent som skötte allt förhandlande om pengar, jag har inte stött på någon som gillar det eller säger sig vara bra på det.
Jag är otroligt bra på att sälja saker åt andra. Vi kanske ska byta?
Men Lisa!! Har du fått beröm av Hårrass? Varför har du aldrig sagt det.
HeMo: jag har burit det i mitt hjärta som ett dyrbart smycke.
Sen är du ju så blygsam också, Lisa, så jag förstår att du inte har velat skryta om det. Men vilken tur att du nu fick möjlighet att nämna det i förbigående. (Började skriva en passant, men var osäker på hur det stavades)
Hehe…! ;-)
Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt!