Jag blev besatt idag. Totalt besatt. Linda Blair, gå och köp varmkorv med dig. Det här var sju resor värre, både för mig och omgivningen.
Det hela började rätt oskyldigt med en facebookuppdatering om att jag var sugen på anka. Och sedan måste jag ha öppnat munnen vid fel tillfälle, för jag riktigt kände hur något främmande flög i mig. Jag spammade i alla fall mina stackars vänner med hopfantiserade ankrecept efter hopfantiserade ankrecept. Några blev sura (andra gick och köpte anka), men förlåt mig, ty jag kunde helt enkelt inte hejda mig själv.
Ankdemonen var helt klart i mig. Bland saker jag nämnde var
- ankpierogi med massor av brynt lök
- korv på ankhalsskinn
- confiterat ankhjärta med olorosoreduktion, syltat svart trumpet och gräddstuvad spetskål
- stekt nystelnat ankblod med äppelkompott smaksatt med kryddnejlika och calvados
- knaperfriterat ankskinn
- ankrillettes med mjölksyrad gurka på grovt rågbröd
- ankterrine med morellsås
Ja, ni fattar va? Det tog liksom aldrig slut och jag fick bara mer och mer idéer ju hungrigare demonen (och jag) blev. Jag förstod snart att det inte skulle gå och svälta ut sådana här starka mörka krafter. Det enda som kan ge lindring i en stund som denna är att ge fanskapet vad den vill ha. Anka. Jag föll till föga och ringde Magnus som fick rota i frysen.
Så nu blir kvällens middag ankbröst med rödvinssky, stekta trattisar, gräddstuvad spetskål och råstekt potatis. För det var det jag hade hemma. Om demonen nöjer sig med det återstår att se. Går jag upp mitt i natten för att äta ankfett vet ni vems fel det är.
Kommentarer
16 svar till ”När ankdemonen tog mig i besittning”
Jag tackar för inspiration, och kommer köpa anka imorgon. Dina ank-uppdateringar på fejjan förgyllde min eftermiddag.
Och, om JAG går upp inatt efter ankfett så vet jag ju vem JAG kommer skylla på… ;)
Jag blev inte sur, sa bara att du har pippi på anka. Jag vet inte vems fel det är om DU går upp mitt i natten, eller är det demonen du skuldbelägger? Men jag vetliksom Mikkan, vems fel det är om jag börjar jaga ankfett om nätterna!
Annika: Tack!
Mikkan: Helt rätt, man ska alltid skylla på någon annan. Se på mig. :)
Inger: Nä, att du blev sur trodde jag inte, däremot fick jag ett par beska mejl och någon grinig kommentar. Men det är ett bra sätt att sålla vännerna från de flyktiga bekantingarna. :)
Du verkar vara tillbaka med full kraft… ;)
Peter: Ja, det är som vanligt. Ner som en pannkaka och upp som en sol igen.
Set the controls for the heart of the sun – warp speed, Scotty.
Peter, du ÄR bäst.
Hoppas det blev så gott som du drömde om! Ibland tycker jag när man längtar och längtar efter något och äntligen får äta det, så kan det inte längre leva upp till drömmen av smaken. Andra gånger är det som att komma hem!
Vera, det blev faktiskt inte alls så gott som det skulle ha blivit. En halv minut på fel platta brände den perfekt reducerade såsen, några minuter för länge i ugnen gjorde ankbröstet för genomstekt.
Men jag var glad ändå, för jag åt en svampmacka till efterrrätt.
Skylla på någon annan är lite av en paradgren för undertecknad. ;)
Jag skulle ha uppskattat dina ank-uppdateringar. Jag har nämligen två ankbröst liggande i frysen och jag känner att tillagningen av dessa är lite utanför mitt kompetensområde så mer anka åt bloggen säger jag!
Om jag inte missminner mig så har du varit vegetarian en gång i tiden? (har för mig att jag läste det på din förra blogg “kärlek, mat och folköl”). Hur kommer det sig att du slutade eller ens började med det?
Emelie: Jag flyttade till London och halkade in på köttätandet via en bit bacon. :)
Haha, såpass. Låter som ett bra sätt att halka in på köttätandet på.
Jag åt en fantastisk smörstekt anka med kantareller och sojasky i förra veckan. Antagligen bland det godaste jag nånsin ätit.