När jag var tonåring, del 1 av säkert 157

Jag insåg alldeles nyss att jag inte tappat bloggsuget helt. Däremot har jag inga recept att dela med mig av. Så i stället för mat tänkte jag ägna mig åt något helt annat, nämligen när jag fyllde tretton och det korta förhållande som följde på detta. Helt enkelt för att jag råkade komma att tänka på det idag.

Jag minns det så väl, dagen då jag fyllde tretton. Jag har aldrig känt mig så vuxen som då. Efter säkert ett halvårs idogt tjat hade min mamma gett upp och lovade att jag skulle få färga mitt råttfärgade hår i någon annan nyans. Men inte förrän jag fyllde tretton.

Jag färgade håret vackert mellanbrunt och fick samtidigt en valhänt page klippt av Siv, Löttorps frisörska som kom norrutifrån (Hälsingland?) och pratade på ett sätt så att orden blev tjocka. Hon hade långa, långa örsnibbar eftersom hennes son som spädbarn alltid hade ryckt henne i de stora örhängen hon älskade att bära. Det sa hon i alla fall.

Det här var i sexan, på våren, och samma kväll var det disco för oss sjätteklassare i matsalen. Jag hade en knälång senapsgul kjol och en tajt svart tröja på mig trots att de då förhatliga brösten redan poppat upp – de var störst i klassen och föranledde redan i femman en hel del tjuvnyp. Men jag fattade att det gällde att framhäva det man hade. Jag lämnade glasögonen hemma trots att jag inte såg någonting – jag kände ju redan alla på röst och rörelsemönster. Men tandställningen av modell räls gick dessvärre inte att lirka loss.

Ni måste förstå mig. Jag var alltid ett litet småtjockt, förläst barn med stripigt hår. Glasögon och lapp för ögat, en tandställning på det. Jag lackade ur när mina två vänner E och E hävdade att det hette “Det lutande tornet i Pita” på lågstadiet, vilket ledde till en allvarlig schism som varade säkert ett år. Jag var alltid lite för beskäftig för min ålder och lite för obedårande för att komma undan med det. Jag var kort sagt inget behagligt barn.

Men den här speciella diskokvällen hände något. Luften var tung av popcorn, läsk och dillchips. För att inte tala om den speciella blandning av Axe Africa, koskit och traktorolja som de flesta killarna luktade. Det pirrade i hela kroppen när man kom in i skolans matsal som kvällen till ära gjorts om till mattanters och föräldrars välmenande tolkning av disko: några spotlights, ett stroboskop lånat av någon av de lokala raggarna och så en musikanläggning fullastad med Mr Music-skivor.

E dansade sina bästa Michael Jackson-moves och jag hade precis lärt mig den där speciella hoppstående dansen som var så populär i eurodiscovideorna och som klassens coolaste tjejer J och S (blonda, så klart) behärskade så väl. Jag kände mig faktiskt lite snygg, dessutom hade mamma av ren utmattning lovat att jag skulle få ta hål i näsan i Kalmar några veckor senare. Självförtroendet boostades enormt av detta ännu inte infriade löfte. Det var bara en tjej i klassen över som kunde skryta med denna Ztv-sanktionerade utsmyckning.

Det är nu det borde komma en dramatisk vändning. Allt borde gå fel. För så fungerar dramaturgi, men det verkliga livet tenderar vara mindre styrt. Jag var faktiskt snygg. Det bekräftades av att både R, C och JP frågade chans på mig den kvällen. Givetvis via ombud, men ändå. Jag var dessvärre kär i klassens fotbollshopp JN eller möjligtvis den blivande campingmagnaten A eftersom min bästis hade börjat bli betuttad i honom, men jag tackade ändå ja till JP:s chansfrågning.

Så här i efterhand är det oklart varför jag svarade ja, med tanke på att han inte var ett dugg bättre än de andra. Men antagligen ville jag inte gå helt lottlös från en sådan underbar fest. Vi dansade hur som helst tryckare till The Actor och jag borde antagligen nämna något om svettiga händer och intim närhet. Men vi var lika skräckslagna båda två, och höll oss komiskt långt från varandra. Jag är ganska säker på att J inte väntat sig ett jakande svar på sin förfrågan.

Fredagen efter min debut som Ny Trettonåring var det bio i IOGT-NTO:s samlingslokalprecis som alla andra fredagar. Jag vet inte vad som visades, men jag minns att jag var skräckslagen eftersom jag förstod att J skulle sätta sig bredvid mig i en av de rangliga stolar som ställdes upp inför varje visning. Alldeles innan insläppet ryckte jag tag i hans bästis och väste – i ren panik – att “säg åt honom att jag gör slut!”.

Jag fick en skymt av J  alldeles innan jag satte mig. Han såg lika lättad ut som jag måste gjort.