Här kommer lite pizzainspiration från tidigare i veckan. Funkar både som småplock som bakfyllepizza med klass.
Mogna (men ej övermogna) päron kvartas och skärs sedan i snygg solfjäderform, det vill säga tunna längsgående snitt som går nästan hela vägen. Eller slarvstrimla om du inte behöver imponera på någon. Låt päronen marinera i en skvätt balsamvinäger blandat med lite honung i 10 minuter.
Ta ut små minipizzor med ett dricksglas ur tunt kavlad pizzadeg, pensla degen med olivolja och lägg en päronbit på varje. Smula över lite blåmögelost. Grädda i 225 grader tills pizzorna fått fin färg.
Kommentarer
9 svar till ”…och så lite pizza!”
Det där låter så jävla gott.
Skulle inte funka i Neapel…
http://sydsvenskan.se/varlden/article627017/Neapolitansk-pizza-nu-skyddad-av-EU.html
För trettiosju år sedan, eller så, hade jag tillgång till Försvarets pyttipanna, rik på allt utom smak. Best bakfyllefood ever. Tro en som vet.
Jag tror dig, farfar.
Om du sitter på ett gammalt lager av försvarets mörka choklad så hör av dig. :) När de bytte till den där crisp-varianten av populistiska skäl gjorde de ett stort misstag.
Peter: Det är det också, i all sin enkelhet.
Petruska: Hehe, lite svårt att ta sig till Neapel varje gång man är sugen på pizza.
Plastfarfar: Det tvivlar jag inte en sekund på. Skulle faktiskt vilja testa försvarskonserverna. Får fråga min svärfar officeren om några burkar (och lite mörk choklad åt Peter – jag är säker på att det finns ett hemligt lager någonstans i Karlsborgs fästning!).
Kolla efter gammaldags Nickel samtidigt! Det ultimata godiset, o varför försvann det!
Visst är det den godaste kombinationen nånsin! Jag har dock inte testat att marinera päronen i balsamvinäger, brukar bara skvätta över lite när pizzorna kommer ur ugnen!
Peter: Magnus hamnade i någon slags nostalgikoma nu, han är ju uppväxt på försvarets choklad och Nickel. Han sitter och ylar om den snygga förpackningen, den ljuvligt torra chokladen och stenhård Nickel. Han kommer nog inte lyckas somna i kväll.
Vera: Det går ju lika bra att stänka på efteråt, men jag ville få en lite jämnare smak i päronet eftersom mina i ärlighetens namn var lite för omogna. Men godaste kombon ever, det håller jag med om!
Åh Nickel! Varje fyrkantig bit inslagen i sitt eget lilla cellofanomslag. Det fanns Gammeldags- och Fruktnickel. I Gammeldags åt jag till och med den svarta biten fast den smakade lakrits. Det fanns en rödvit som smakade polkagris och en gräddgul som smakade smörkola. I Fruktnickeln gillade jag alla, men kanske citronen mest ändå.
På bokrean förra året köpte jag Nostalgiboken om godis och glass. Rekommenderas till alla 40-50-60-70-80-taliser. Läs och salivera!