Om att frestas och om att till slut ge efter

I ett av  Oscar Wildes mer kända citat slås det fast att det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den, men si den enkla går jag inte på. För samtidigt, när man ger efter för den där frestelsen, så försvinner också den laddning som gjort frestelsen så oemotståndlig. Plötsligt står man där en dröm fattigare med munnen full av sylt, chips, grannfru eller vad man nu trånat efter. Bakom drömmen väntar en banal behovstillfredsställelse, en endimensionell klåda. Lycklig den med oändlig karaktär, som har alla sina drömmar kvar. Men å andra sidan, vad har den att drömma om som aldrig gett efter för en frestelse? Där måste nog finnas en balans.

Om ni undrar vad jag håller på med så försöker jag hitta styrka att vara ståndaktig. Efter snart tre månader av sockersvält kan jag, en känd gottegris, bli rent knäsvag vid åsynen av ett wienerbröd eller en chokladkaka. Även om sockersuget är borta så finns många års prägling på sötsaker kvar i kropp och hjärna. Och i denna sårbara stund har ödet sett till att det är min tur att ta med fikabröd till fredagsfikat.

Jag håller inte tillbaka. Det blir inga fullkornsbullar eller surdegssnurror eller dinkelsemlor med jordnötssmör utan bakverket man förmodar skapades den där sjunde dagen då två flitiga, omnipotenta händer var sysslolösa: chocolate chip cookies. Kakorna som står för det jag förnekat under så lång tid. Jag ryser lite när jag inser hur min kropp i morgon kommer att skicka drivor av fruktos till min oskyldiga lever, hur mitt insulin kommer att rusa och hur mina ögon kommer att tryckas ut ur sina hålor, men jag ryser också inför hur gott det kommer att bli.

Men då måste jag hålla mig en stund till. Två kvällar i rad har jag bakat kakor, två kvällar i rad har jag fått bita ihop för att inte slänga mig över plåtarna med handflatestora chokladpackade cookies. Men jag sparar tillfället att bryta min sockerfasta till i morgon. I morgon eftermiddag står jag där inför den första tuggan på länge, med ett stort leende, och vet att om några minuter är jag besudlad. Och ändå kommer jag att äta den där kakan. Att längta, drömma, vara ståndaktig men ändå få ge efter för en fånig frestelse, det är väl det som är att vara människa. En del av det åtminstone.

Och här är receptet jag följde.