Vår katt Ratatosk ligger bredvid mig i sängen när jag skriver det här. Årstiden har verkligen tagit henne. Hon vrider dygnet konstant, äter och äter och äter och ligger däremellan mest och sover. I somras rände hon runt i skogen flera dygn i sträck i manisk sorkjakt. Hon var full av fästingar, raggig, tunn och eländig, och liknade mer en strimmig piprensare än en katt.
Men nu är hon fet. Bred över ryggen och klotrund i ansiktet. Pälsen börjar bli trång på kattkroppen, och är utspänd inifrån med finaste kattspäck. Mörkret har drivit henne ner i en påtvingad dvala och om vi inte väckte henne då och då skulle hon väl möjligen vakna till någon gång i februari.
Jag känner samhörighet med Ratatosk. Mörkret kan falla tungt över såväl människa som misse, och liksom jag speglar min sambos graviditetsvåndor lider jag av samma senhöstsjuka som katten. Jag är dygnsvill, konstant trött trots groteska överdoser av vitamin D, och jag har en glupande aptit. Jag sätter i mig allt jag kommer åt. Men i mitt fall handlar det inte om mat utan om ord. Min väska är alltid full av böcker, jag bär hem laddning efter laddning från biblioteket och slukar ord lika girigt som Ratatosk knaprar i sig sina svindyra knusar. Med läsandet förbereder jag mig för vintern, fyller på med idéer, fakta och fantasier så att jag klarar mig tills vårsolen 2011 värmer ansiktet för första gången.
En av de böcker jag läser nu är Mathias Dahlgrens senaste kokbok, Det naturliga köket. Det är en rejäl pjäs och det synes mig som att avsikten varit att vinna pris för största kokbok, inte nödvändigtvis den bästa. Ärligt talat gillar jag den inte fullt ut. Formgivningen är märklig. Att läsa den frestar på ögonen som när jag ser en biofilm från första raden och jag vill helst läsa boken med raka armar för att skala ner den. Dessutom har bildspråket ett gemyt jag inte riktigt kan ta till mig. Mer AD än hjärta.
Recepten skiljer sig förstås från dem som finns i hans tidigare kokböcker. Maten har en mer lågmäld ton och den tidigare barbackagaloppen över katalanska ängar, berg och stränder har bytts mot en betslad skritt i det norrländska inlandet. Rätterna är renskurna från prål, men inte riktigt minimalistiska. Bara bedrägligt enkla till utseendet. Och att de smakar vansinnigt bra råder inga tvivel om.
Det finns en högst personlig prägel på maten som gör att den bara kan komma från honom. En Mathias Dahlgren-kitsch av minnen, humor och gravallvar, sprungen ur någon som inte längre vill stila och som inte längre har behov av det.
Kattan vaknar till och sträcker på sig, rullar. Hon byter sida, och det gör jag med. Brännässla & ekologiskt ägg, med vit sparris, toppmurklor, ramslök och brynt smör. Måtte våren och ljuset komma snart.
Kommentarer
18 svar till ”Om att gå i ide”
Jag tycker mycket om de små blyertsillustrationerna där Mathias har ritat upp hur maten ska se ut. Önskar att resten av boken hade haft samma charm och äkthet. Maten är naturligtvis fantastisk men jag får inte riktigt ihop det.
Härligt inlägg om längtan och ett sätt att överleva mörkret.
Word, Lotta. Maten hade förtjänat en bättre bok. Därmed inte sagt att boken är kass. Den engagerar mig bara inte.
Hur gör ni själva för att ta er igenom mörker och snö, förresten, vad laddar ni upp med? Eller härdar ni bara ut?
Vilket fantastiskt fint kattnamn! Och vilken fin katt! Hon verkar klok också, jag skulle också gå i ide om jag bara fick.
Och svar på din fråga, förresten: Jag äter citrusfrukter (och än så länge Aroma-äpplen) som om det inte fanns någon morgondag, och planerar och lagar mat. Än så länge finns ju julen som en fyrbåk i fjärran, så jag tar sikte mot den och allt gott som jag ska laga, äta och dricka då. Januari och februari är värre.
Nej, nej, det är inget fel på boken. Det är ett makalöst verk, en enorm arbetsinsats, mycket imponerande ur ett uthållighetsperspektiv osv. Dessutom har Mathias uppenbarligen skrivit den helt själv.
Mitt sätt att överleva vintern? Frilandstomater på burk och massor med citron. Hela, hela tiden.
Läste någonstans att många fäder blir arbetsnarkomaner i väntan på andra barnet, som ett sätt att försöka bidra till sin växande flock. Tycker det låter som om du rustar dig bra. Andra barnets ankomst brukar dessutom inte medge så mycket tid för läsning det första halvåret. Blev alldeles varm över ramslöksbilden, ska bli härligt när den kommer.
Någon arbetsnarkomani är inte i antågande i alla fall. Jag får leva på orden jag redan hamstrat och när hjärnan är lika tunn som katten kommer att bli i vår tar vi bebbarna till ramslökskullen.
Så det är citrus som är grejen alltså.
Bebbarna, väntar ni tvillingar?
Citrus är inte grejen. Grytor är gjejen! Gärna på linser och kikärter och andra mosiga gosiga kolhydrater som håller värmen i magen länge.
Lillan kommer att vara vår bebbe tills hon blir 18, vare sig hon vill eller inte. Jag drömmer intensivt att få se dem båda två i ramslöken. Skickar en bild när det sannats.
Gitto, räcker det med grytvärme? Behövs inget starkare? Det är en låång vinter.
Jag tycker du ska ringa närmaste grisbonde och beställa ett knippe svansar, det kommer du bli glad av. Det gröna kanske är borta med korna är feta och grisarna har vinterpäls. Nu är det köttsäsong!
Läsa boken kunde jag klarat mig utan, men man blir lycklig bara av att se MDs mat på bild.
Vad jag gör för att ta mig igenom? Låt se… Mest är det uthärda.Försöker bromsa. Mina är 9, resp. 13. Jag har övertalat dem att fixa pepparkakorna om jag gör deg och sedan passar ugnen. Nej… jag bara uthärdar. När julhelgen kommer, burrar jag ner mig i säng eller soffa med böckerna. Så småningom blir man tvungen att ta en eller ett par promenader. Och helgen efter också. en kommer några solstrålar och kanske ett par talgoxar. Då förstår jag kanske att jag överlevt.
Robin: Hoppas du lämnar grisbonden i fred. Det vore olagligt djurplågeri.
Jag rekommenderar den lokale slaktaren/styckaren
Inger: Så när talgoxen sjunger pu-titt, pu-titt kan man släppa på garden och börja tina upp?
Robin: Jag är inne på blodmat nu, skall göra eget paltbröd och blodpudding. Murrigt, murrigt.
Örjan: Robin står över lagen.
Jag bifaller symboliskt OK till Robins svansar
Men grisbonde kommer varit med om både det ena och det andra när jag är klar med han :).
Blodmat är underbart, blodpudding i synnerhet, gillar Fergus Hendersons recept skarpt. Så gott, men så enkelt!
Jag skriver mina egna lagar. Thoreau påstår att man inte ska sätta så stort värde på äldre generationers erfarenheter, det tolkar jag som att man inte ska sätta så stort värde på deras lagar heller.
Mina svansar är underbara!
Jag beställde precis tre liter grisblod, it’s on!