För det första: det här är ingen kritik mot någon. Alla ni som vill läsa mer av mig: jag uppskattar verkligen er hängivenhet. Det är inte ert fel.
Jag tänkte reda ut för er varför jag inte har gett ut någon kokbok, varför jag inte skriver för tidningar, varför jag inte är frilansare utan i stället harvar runt som personlig assistent på en gudsförgäten ö långt bort från ära och redlighet.
För det första. Jag skriver bra på bloggen. Det vet jag. Inte alltid, men för det mesta. Här bestämmer jag själv takt, ämne och anslag. Jag kan skriva hur långt eller hur kort jag vill. Jag kan tillåta mig själv att skriva mindre de veckor inspirationen trykter, jag kan tillåta mig själv att fullkomligt bomba er med recept, iakttagelser och anekdoter när jag väl fått upp farten. Och jag kan skriva personligt, så här som jag gör nu.
Jag älskar bloggen, men jag njuter inte av skrivandet som sådant. Det som framkallar det verkliga lyckoruset hos mig är när jag trycker på publicera-knappen. Den härliga känslan av att Där satt den, jag klarade det idag igen! Och det blev ju bra! Lite som jag föreställer sig att andra känner när de sprungit en mara. Det bästa man kan hoppas på under tiden det pågår är den gudomliga våg som kallas flow, men oftast är det bara ena ordet framför det andra tills man nått i mål.
Bloggen är min hobby, och så vill jag ha det. Förutom datorn ni skramlade ihop till mig har jag inte tjänat ett öre på skrivandet. Mitt arvode har varit era kommentarer och länkningar, alla underbara människor jag lärt känna. Det har verkligen varit lön för mödan. Kärlek och bekräftelse kan inte mätas i pengar.
Men jag vet att i samma ögonblick någon betalar mig för att skriva blir situationen en annan – i alla fall i mitt huvud och det är där felet sitter. Något slår slint. Kugghjulen fäster inte i varandra.
Det låser sig. Plötsligt får jag för mig att det krävs mer av något som jag inte har: struktur, disposition, fina ord, bildning, kunskap, kulturellt kapital, – inte vet jag? Men jag känner mig som en liten mygglarv i ett hav av pirayor. Jag känner att min själ kommer vägas och befinnas för lätt. Det är inget jag säger för att jag vill höra ett “Näää, men du som är så bra”. Det är så det är. Det är så jag tänker.
Så jag får panik, raderar allt, smäller igen datorn. Går och gör något annat, vad som helst som kan ta bort den fadda smaken av misslyckande. Till och med storstäda kan jag få mig för i de stunderna, och den som känner mig närmare vet att det inte är någonting jag gör annat än som en extremsportsvariant av prokrastinering.
Och det slutar slutar alltid på samma sätt: antingen får jag mejla tack men nej tack, det bidde inte ens en tumme. Och därmed kan jag lägga ännu en liten sten på den stora hög av misslyckanden som tronar bakom mig. Eller så dricker jag alldeles för mycket vin tills jag känner att skrivkrampen äntligen lättar. Ibland fungerar det faktiskt, men lika ofta resulterar det i tre sidor obegripligt pladder och en ohygglig baksmälla.
Ingetdera är en strategi som håller i längden. Det är också ett tungt skäl till att jag inte tänker försöka bli skribent på heltid.
Råd? Jag har fått så många. Goda råd. Kloka råd. Ibland beskäftiga råd. Ingenting fungerar. Jag kan inte skriva och låtsas att det är ett längre blogginlägg, jag har inte råd att gå till en psykolog alldeles oavsett hur jag prioriterar, jag kan inte bara skärpa mig. Jag kan helt enkelt inte hitta vägen förbi den här jävla spärren. Jag tänker inte heller låta mig tas med storm av någon konstnärlig man för att förlösas som en bättre kvinna eller sjunga i norrländsk kör eller vad nu fiktionens värld föreslår som lösningen på min hangup. Och jag tänker INTE lyssna på några avslappningsband med ylande delfiner. Jag tänker gilla läget efter bästa förmåga, fortsätta med bloggen och hänvisa till det här inlägget varje gång någon önskar mer av mig.
Ni kan tycka vad ni vill om den här utgjutelsen – den var inte alls rolig att skriva. Dock känner jag mig tvungen. Så ofta får jag höra vänliga, välmenade ord om att jag slösar bort mitt liv, att jag är ämnad för mer, att jag borde satsa på att bli någonting. Jag vet att ni vill så väl och ni är helt underbara i er tro på mig. Men det är precis sådant som får mig att totalt bryta ihop i ett litet suddigt moln av tårar. Ni måste förstå att ni rubbar en mycket skör jämvikt: i den ena vågskålen vilar min längtan efter att kunna skriva mer, längre, bättre, mer På Riktigt. I den andra finns den acceptans över sakernas tillstånd som jag behöver för min sinnesros skull.
Det är inte det att jag inte försöker, det är faktiskt detta att jag inte kan. Ni får bloggen, men jag har inte mer att ge. Okej?
Kommentarer
51 svar till ”Om skrivandet, en gång för alla.”
Gör du som du vill.
Skriv som du vill. Lev som du vill.
I slutänden är det du som ska vara nöjd.
Och att må dåligt, att försöka ställa om sig för någonannan oavsett anledning, det slutar aldrig vidare bra.
Ta hand om dig!
Är du lycklig hyfsat ofta? Känner du dig underbart nöjd ibland? Då har du lyckats och behöver inte “bli något mer”. Din blogg är väldigt bra och jag läser den varje dag.
Tack! :-)
Inser att du redan har hört alla mina beskäftiga råd. Men du är ändå bäst Gitto.
Gitto: Du ÄR redan någonting. Du är en fantastisk skribent oavsett var du skriver. Och en frilansskribents liv är inget jag rekommenderar idag, om man så har nerver av stål. Det är inte synd om dig som har ett jobb, en man och en blogg du älskar. Det är bara synd om alla läsare som inte hittar hit.
Som vanligt mycket välskrivet och…välmotiverat. Jag förstår EXAKT hur du känner och dina ord puffar mig närmare ett personligt beslut som är oundvikligt att ta.
Tack Gitto!
Jessika: Tack. Ja, jag gör ju det. Och är rätt nöjd. Men just idag hade jag en lipig dag och diverse mejlare och några oskyldiga stackars berömmande twittrare fick mig att börja storgråta så att till och med maken blev rädd. Men jag blir mest lite matt av att förklara varför jag inte skriver mer än jag gör. Så nu är det gjort en gång för alla.
Carina: 97% av tiden är jag riktigt lycklig. 3% är jag riktigt olycklig. Gissa under vilken procentandel det här skrevs? :)
Stor beundran och största kramen till dig du modiga människa.
Alltså – tack alla. Jag har mens – därav gråtmildheten. Men jag måste få ur mig allt då och då när det bubblar över. Det är det jag har bloggen till när jag inte attackerar er med fettbombsrecept.
High five Gitto!
Älskar att läsa det du orkar skriva. Du är bra precis som du är. Kram!
Jag tycker mycket om att läsa det du skriver. Som jag duger du precis som du är – fast det är svårt att tro på det. Kram!
Kram!
Att ha den förmågan att välja bort det dåliga och välja in det braiga vittnar om en insiktsfullhet som ligger väl i paritet med dina blogginlägg. De är såpass bra så att de bör samlas för framtida läsare i bokform. Så där har du det, en egen författad bok utan att du ens tänkte skriva någon.
Kram på dig. Jag har inte tjatat på jättelänge, det vet du …
Först ett littet – Sorry att jag inte komenterat på ett tag, har varit på semester=).
Så länge du är nöjd och glad och vill delge oss ditt “pladder” och roliga recept till oss här, va den du är, det är den Gitto´n vi gillar att läsa!
Krammmm=)
Varför skulle dina recept vara “mindre värda” bara för att dom inte finns utgivna av ett förlag?
Jag förstår frustrationen att vilja mer än man känner sej klara av men vi är tacksamma för det vi får…
Jag gillade att läsa om dej redan från början för att du är du och skriver helt unikt.
Jag kan bli ledsen för sin skull ibland när jag märker att du är trött för att du jobbar för mycket och inte kan laga så mycket men om man tänker på alla recept du redan lagt ut med bilder och allt….
Om några år har du til en kokbok där utan att göra mer än redigera.
Om det är din dröm alltså…..
Där där misslyckande-ångesten känner jag så väl igen. Det tog mig många års försök att faktiskt lyckas skriva mitt examensarbete. Nu har jag gjort det och jag tänker ALDRIG ALDRIG ALDRIG skriva nåt sånt igen. Glöm det.
Och jag har aldrig tänkt att du slösar bort ditt liv. Däremot har jag mött dem när jag själv jobbade i hemvården som ansåg att jag gjorde det – ända tills det kom fram att jag inte “bara” jobbade som hemsamarit utan faktiskt var student också. Då steg jag i aktning, och pensionären sjönk i min aktning. Om det märks sådan skillnad på hur du behandlar mig beroende på vem du tror jag är (outbildad eller student!) så vet jag mer om dig än du vill kännas vid själv.
Laga mer mat som får mig att se upp till dig och ditt kök!
Bloggen är grym så fortsätt som du alltid har gjort!
Jag är så glad att du över huvud taget bloggar, och inte minst – att du kom tillbaka, efter det långa uppehållet. Ingen annan kan sätta sig in i hur detta med skrivande fungerar för just dig. Det är nog bra att du formulerat dina tankar på detta vis, så att du kan hänvisa till detta inlägg, när frågan dyker upp igen – för det kommer den ohjälpligt att göra. Stor kram! (Och jag vill bara tillägga att jag inte har för vana att skicka kramar på detta vis, men det kändes rätt, just nu.)
Otroligt bra att stå emot och fortsätta vara den du själv vill vara och göra det du vill göra! Det är inget tvång att göra mer än man vill i medierna. :-) Kram på dig för du skriver mycket mycket bra och det är inspirerande, roligt och kul att läsa dina inlägg! <3
Du berikar mitt liv, Gitto
Du är precis allt du behöver vara! Tack för att vi får vara med och ta del av det du skriver. Jag skriver mycket för egen del, men delar inte med mig ett smack:-)
jag vill mest tacka för att du skriver en så underbar blogg, och gör det för att du tycker deet är kul och inte som “ett steg i din karriär”, och säga att jag är imponerad (som vanligt) av din öppenhet och din förmåga att beskriva något som jag tror många känner i olika situationer.
nu ska jag testa att baka naan för först gången, får se hur det blir…
Jag må va usel på att kommentera, men nu satte du ta mig fan huvudet på spiken, eller spiken på huvudet! Det är precis så det är! TACK GITTO!!! Jag har velat få ner det själv i skrift länge å väl… Men jag varken kan eller förmår mig, vet ej varför men det tar lika stort stopp som anledningen i sig! Jag tycker att “det är bra precis som det är”… Jag kan inte gämföra mina inlägg rakt av med dina skildringar men jag känner igen mig enormt i din text när du beskriver förfarandet. Att vara något man är, och att bli något man inte tänkt, är svårt att få ihop när rymden bakom en inte ligger snäppet före… Att det är just detta som gör dig till en excellenta skribent fick jag nu sagt, och sålänge du är nöjd, glad, vin-bubblig, pratsam, snurrig etc etc så har du dina trogna läsare som älskar just DIG! och inte annat! Att vara sig själv kräver mod att motstå! Och de ska du fortsätta med, BASTA!! Kram från mej…
Som vanligt så säger Lisa FW det perfekt.
Jag håller med alla andra, du är bra som du är och gör det du vill och känner för.
Vilken fin text. Jag tänker på det som händer i mig när jag plötsligt “måste” göra något därför att jag får betalt för att göra det: Även om det är något jag egentligen tycker om att göra, så känner jag ett motstånd i hela kroppen. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte längre är säker på varför jag gör det.
Ens blogg är en frizon från allt det. Jag tycker det är viktigt med sådana frizoner. Kram och pepp till dig!
Ja det är bara att instämma med alla kloka kommentarer du redan fått, önskar jag kunde skriva som du!
Vad jag tycker om din formuleringsförmåga har jag berättat några gånger.
Nytt för mig var att du beskrev känslor inför skrivandet, som jag själv så väl känner igen. Skrivhäfta, blockering, disciplin …
Viktigast är ju hitta och, om möjligt, följa vägarna till egen sinnesro.
Jag blir glad varje gång jag hittar hit. Och om man gillar det du skriver och får vara riktigt ego är det ju väldigt praktiskt att det är här du skriver och ingen annanstans.
jag är glad att du delar med dig av din matglädje på bloggen!
Kokbok? Jag har redan en Gittokokbok. Den ligger lite huller om buller i min receptsamling. Det roliga med den är att den fylls på med nya överraskningar när man minst väntar det.
Stort tack för vad du hittills har gett mig. Och jag vet att du kommer att ge mig mer utan att få något tillbaka. “Filantropen Gitto”
Go Gitto!
Låt det här vara ditt format tills du känner dig redo att gå vidare, för vidare kommer du att gå.
Jag känner igen mig lite i det där du skriver om när man får till det och börjar tänka, kanske, kanske ändå…men utan band har du den totala friheten att skriva och beskriva vad du vill, när du vill, och framför allt: OM du vill. Det är mycket värt.
Till dess får du njuta ett halvt matsveriges kärlek, matbloggsmormor där (den andra halvan har inte hittat hit än).
Jag vet precis vad du pratar om, man har aldrig så rent hemma som när man ska skriva tenta:-D Då är t o m städning roligare! Nu är jag förbi studentlivet och saknar att skriva och saknar kicken när jag fått ihop något bra och flödet kommer.
Men känns det bara som en plåga och jobbigt, är det inte så det ska vara. Det avgör och bestämmer bara du! Så glad för dina ord som jag får läsa och ta del av, och vill att det ska vara på dina villkor. Annars är det inte du! Keep up the good work!
Kram!
Håller med ovanstående… Du berikar mitt liv.
Margit jag gillar din blogg.
På dina villkor, när du vill, om du vill skriva.
Det viktigt att du mår bra av det du bestämmer dig för.
Jag gillar ditt skapande i ord och bild samt dina tankar. :-)
Sköt om dig Margit “Gitto”
Jag är gravt ointresserad av mat och hatar matlagning, men läser din blogg varje dag och njuter; inte av stendöda ankor, slajmiga skaldjur eller obegripliga ingredienser i sig, men av ditt sätt att formulera dig själv och din värld.
Tack, och KRAM!
Du är bäst, Margit! Din blogg är underbar, ditt språk lysande (ta bara ett sånt ord som “receptarkeologi”) och dina recept är banne mig inte så tokiga heller:-))
Kram på dig – och glöm inte den inlagda blomkålen!
Om det är så att en deadline och ett löfte om en lönecheck förstår lusten och glädjen i det du gör så låter det mycket förnuftigt att låta bli. Jag är glad att det går att ta del av dina underbara texter här på bloggen, tack!
Älskade Gitto,
Kanske är bloggen ditt bästa forum! I vilket fall som helst hoppas jag och Edward att vi alla ses på Öland i juni eller så (eller dessförinnan)?! Stora kramar från
Gunilla
Där satt den! Din tanke och ditt tyckande som två flugor på smällen!
Gör det du gör och inget annat!
Jag har, som så många andra, följt dig sedan “Kärlek, mat och folköl”. Det var när jag läste din blogg då som jag begrep att mat är kärlek och kärlek är mat!
Jag kommenterar aldrig men följer din blogg som en knähund!
Margit! Vill inte att du ska må dåligt, men förstår hur du känner… Man ska göra det som känns bäst för en själv, inte vad som alla andra vill! Inspirationen kommer i vågor, man kan inte alltid ligga på topp! Det är det som är charmen med din blogg, ibland skriver du kort om att du inte har något att blogga om, men det kan ju bara betyda att du nästa gång kanske har blivit inspirerad av något och bloggar dessto mer… Var den du är, det är det jag gillar med dig! Kramar från Lina och grannön…!
Som alla andra redan sagt här: Det är du som bestämmer i ditt liv, så roligt att läsa det du skriver och TACK för att du delar med dig av (tex sådana som det här inlägget) dina personliga tankar. Men, jag vill också belysa den andra sidan av det du säger lite grann. Det låter som att delar av dig själv vill skriva mera, att det inte bara är vi läsare som önskar det. Kanske gör jag lite obalans i dina vågskålar nu, men det får det lov att vara värt, för jag vill förmedla något. Det du skrev väcker tankar hos många andra (mig själv inräknad!) om vad vi vill i livet, vad som är viktigt, vad är lycka och vad är det att lyckas?! Högst personligt förstås, och olika för oss alla, men nog så viktigt i livet. Jag tror att det går att stå ut med lite obalans mellan sina vågskålar – ibland. Och då kan man väga och skvimpa runt och falla och… gråta, och… en dag kanske du bestämmer dig för att skriva en kokbok. Och att försöka ge dig på några av dina spärrar. Men inte nu. Nu hör jag att du säger att du behövs balans.
Kram, och lycka till att hålla balansen och lycka till den dagen du överväger att tippa den.
Förutom att hålla med alla ivriga läsare som vill dig väl och att du ska skriva i egen takt och när det känns kul och inspirerande så vill jag tillägga att JUST DET faktum att du jobbar med något helt “vanligt” och hyfsat oglamoröst gör att jag tror att även jag kan lyckas i köket. Och på något vis skönt att höra att en brud som ställer sig att tillreda en 5 kgs anka efter en hård arbetsdag också kan tycka att livet är tungt ibland… Det gör dig liksom mänsklig ;-) Keep up the good work, du märker ju att vi gillar dig som du är!
Jag kan omöjligt svara alla enskilt då det är det största flöde av kommentarer jag sett på hur länge som helst. Men ni ska vet att ni är alldeles underbara och ni betyder enormt mycket för mig! Tack alla underbara rara!
Måste bara hålla med många av ovanstående du berikar mitt liv! Jag är så nöjd o glad att du delar dina underbara recept och roliga små berättelser och jag tror att min make oxå är nöjd med det även om han inte vet att det är just dig han kan tacka ;-)
Stor kram till dig och ha det bäst!
Jag gillar din blogg, jag gillar dina recept, jag gillar hur du skriver, jag gillar dina “projekt” som får mig att sitta och tänka på dig och mat i helt andra sammanhang när jag borde tänka på viktigare saker.
Strunt i kokbok och annat, gör det du blir glad av, det räcker :-)!
Nu trampar jag kanske i klaveret här när jag talar om att jag blir glad av en text som enligt dig inte var rolig att skriva.
Men jag blir glad av ärliga och välskrivna texter. Dessutom behövs det sådana personliga assistenter som jag anar att du är.
Heja Gitto!
Insåg i efterhand att det som verkligen bara var tänkt som uppmuntran och beröm kanske bidrog till något som bara blev jobbigt och fel, och har haft förfärligt dåligt samvete för det. Självklart ska man göra sånt man mår bra av, och man ska absolut inte göra saker för att de är rätt/andra tycker så/man tror att andra förväntar sig det. Hoppas du har en jättefin födelsedag!
Oj vad jag känner igen mig! Kan för övrigt säga att jag tokgillar din blogg!! Du får mig bland annat att le, tänka efter, längta efter mat jag inte trodde jag ens tyckte om och inspireras av öliv:) (då kanske jag även ska nämna att jag är vegetarian och recepten för det mesta inte är så användbara för mig, love vegonesen förresten;)
Varför gå över ån efter vatten? Låt någon annan göra ett urval bland alla dina blogginlägg, skaffa en bra redaktör, är säker på att något förlag skulle vara intresserat, lita på andra, luta Dig tillbaka, vips – en bok som jag tror fler än Dina närmaste skulle vilja läsa. Att skriva är ju just att inte komplicera. (Ändå kommer Du säkert att ha supernojja, men det hör till.