Pappamackor

Vissa matminnen har en särställning i livet eftersom de är förknippade med så mycket mer än bara smaken. Pappamackor är ett bra exempel på ett sådant matminne för mig.

Själva pappamackorna är inget speciellt: rostat bröd toppat med vita bönor i tomatsås (Heinz förstås – inget annat märke duger) stekt ägg och några skivor falukorv – gärna lite ketchup på, eller ännu hellre tabasco om man blivit vuxen. Mina barndomskamrater kallade det patentmackor, men hemma hos oss hette det alltså pappamackor och inget annat.

Eftersom det alltid var min mor som lagade maten (undantaget min fars paradrätt – stekta fläskkotletter som fick koka ihop med små mosiga burkärter) representerade pappamackorna det förbjudna, det där man inte fick när mamma var hemma. Och eftersom mor var hemmafru var pappamackorna sällsynta stjärnor på vår mathimmel, vilket förstås mångfaldigade vår längtan efter dem. Men det fanns ett tillfälle då vi visste att vi kunde vänta oss pappamackor och det hängde ihop med nattligt tumult, en hysteriskt stressad far, en snabbt inkallad moster med sömnsvullna ögon och yrvaket hår och en allmän känsla av skräckblandad upprymdhet.

När mamma åkte till BB.

Eftersom jag har sex småsyskon var det här ingalunda någon engångshändelse – tvärt om. Det var lika naturligt att mamma då och då försvann iväg och kom tillbaka med ett skrynkligt russin till småsyskon som att årstiderna växlade. Det var som det skulle helt enkelt, och jag reflekterade aldrig över att vår familj var stor – tvärt om tyckte jag synd om alla mina klasskamrater som hade så tomt och tyst kring matbordet hemma! (Och än idag, när jag är hemma och hälsar på min familj känns det märkligt ödsligt om så bara ett syskon saknas kring bordet…)

Medan mamma var borta på BB kom min far tillbaka för att ta hand om och utfodra oss syskon. Man märkte på min far att han var trött och disträ, samtidigt som upprymdheten liksom vibrerade i luften. Snart skulle mamma och det nya barnet komma hem, lovade han och vi barn höll på att sprängas av nyfikenhet över det nya syskonet. Och det var just här, i skarven mellan den gamla familjen och det nya tillskottet som pappamackorna var den stående måltiden.

Den salta korven och den rinnande gulan som blandar sig med bönornas tomatsås är för mig evigt förknippade med pirrande förväntan och ett känsla av att världen var uppochnedvänd. Det kändes liksom mörkare inomhus utan mamma, men det var ändå ett varmt och mysigt mörker, eftersom vi visste att hon snart skulle komma tillbaka.

Och det var inte förrän förra veckan som jag själv lagade pappamackor. Det kändes nästan hädiskt – här hade ju inga barn blvit gjorda – men samtidigt så tryggt.

(Egentligen hade jag inte alls tänkt skriva om det här, utan bara tipsa om att Hemgårdens värmlandsfalu är en riktigt god korv. Hög kötthalt, bra kryddning och ingen vattensjuka.)