Mina vänner kallade mej popcorndrottningen när jag var yngre. Baserat på min förmåga att poppa lätta och fluffiga popcorn i kastrull som kunde tävla med vilka micropopcorn som helst.
Jag utforskade popcorntekniker med alla medel till lags och nio år gammal hade jag och min bästa kompis upptäckt att det gick att poppa popcorn helt utan fett.
Att vi upptäckte det berodde på nödtvång på landet när vi var vansinnigt snackssugna och inte hade nåt matlagningsfett.
Kruxet var att popcorn som poppats utan fett är helt knastertorra. Och därför ville saltet inte fästa. Så vi satt med en stor skål popcorn och varsitt snapsglas fyllt med salt och doppade varenda popcorn i våra små glas innan de inmundigades.
Nåt år senare gjorde jag kolapopcorn för första gången. Den klibbigt småsega kristalliserade söta ytan som omringade salta popcorn var för ett litet glin som mej himmelriket. Då kanske jag inte kunde ordet smaksensation, men det var det. Salt, sött, krispigt och segt. Men när mina kolapopcorn ett år blev lite väl hårda/sega och lyckades dra ut en plomb på en vän till familjen på självaste julafton och de tillbringade kvällen på tandakuten övergav jag kolapopcornen…
Nu för tiden äter jag sällan popcorn. Men igår tvingades jag fundera över dem när jag såg den mästerliga rysaren Barnhemmet på bio. Det är en tyst, diskret rysare med subtila små knirkanden, dörrar som slår igen och obehagliga dunkar i väggarna.
Som förstördes av våra popcorn-smaskande grannar som helt klart hade utrustat sig med den största popcorn förpackning de kunde hitta. Vem kom egentligen på idén att popcorn är ett bra biosnack? Var ljudet på bio mycket högre förr?