För mig har det visat sig att den stora frågan varje vår kommer att bli vilka sorter av potatis jag ska sätta. Den friskhyade beslutsamhet som griper mig när jag står framför lådorna med sättpotatis får jag lida för när potatisen är groddad och klar och ska i jorden. Ett par påsar bara tycks täcka halva landet. En potatisåker breder ut sig där jag tänkt odla något mer finlemmat och grönt; jag är ju ingen husbehovsodlare. Mitt första år med täppan satte jag fyra sorter, nu det andra blev det tre: amandine, sparrispotatis och asterix. Amandine är tidig, de båda andra sorterna fick sitta med kapad blast tills långt in på hösten. Men jag fick upp allt innan frost och tjäle, inte med många dagars marginal dock. Och häri ligger tragiken. Efter att ha skördat nästan all senpotatis på en gång blev jag stående med två fulla kassar, som jag inte skulle kunna bereda plats för hemmavid på en gång. Jag lät kassarna ligga i plåtskåpet med redskap, så att jag kunde åka hem och läsa på om förvaring av potatis över vintern, kanske nedgrävd. Då kom frosten. Precis då kom frosten. Potatisen låg naken och oskyddad och frös ända in i kärnan. Tinad blev den slak och mosig, och började omedelbart ruttna. Så gott som hela min potatisskörd togs av kylan.
Det är förstås jag själv som är fånen. Jag borde ha vetat bättre. Men hellre än att gissla mig över några förlorade kilon potatis bestämde jag mig för att göra det bästa med det jag trots allt fick kvar. Ett par nävar sparrispotatis är reserverade för julbordet, min asterix ska bli gnocchi, och den lilla resten njuter jag av ett par potatisar i taget, tills de tar slut. Jag är nu ingen potatisätare, mer en potatisnjutare, så det passar rätt bra.
Lisa Förare Winbladh har redan skrivit om den bästa klyftpotatisen, och jag vet inte hur det receptet ska kunna toppas. Testa gärna, det är några extra moment i köket men alls inget omöjligt. Sådana potatisklyftor blir frasiga och vackra och förtjänar sin plats på tallriken av egen kraft, långt ifrån ett menlöst tillbehör. Men jag erkänner att jag inte använt ankfett; en blandning av smör och olja har ändå visat sig fungera bra.
I boken Herr Wilkinsons favoritgrönsaker finns en annan variant. Där kokas småpotatis med skalet på i några minuter innan de bakas med ister i ugn. Jag offrade en näve av mina sparrispotatisar och belönades med en ny favorit. Smaken hos potatisen koncentrerades så till den milda grad, och den blandning av smör och kallpressad rapsolja jag använde lade till en härlig, nötig nyans. Potatisen såg hednisk ut och smakade något i samma stil. -Popcornpotatis, sade en smaksäker och kräsen sjuåring i min närhet, och varför inte. Det var något med det nötiga.
Att frosten tog nästan all potatis har helt klart fått mig att njuta mer av den. Och tänka mer på den. Jag har börjat få en ny relation till potatis. Potatisfondant. Potatispuré. Kokt, med smör. Svarvad, på Mathias Dahlgrens vis. Rick Steins minimalistiska potatisgratäng. Heston Blumenthals friterade. Mjukkokt i öl, buljong och smör. Räcker verkligen tre sorter i vår? Vilka sorter ska du odla, och vad ska du göra med allt?
