Man ska inte ha för höga förväntningar, jag kom till Denia och väntade mig något i stil med att de skulle vrida om huvudet tre varv på mig, jonglera med mina smaklökar upp i yttre rymden, lägga upp tallrikar på mittpunkten av en fotbollsplan och leverera dem upp i krysset med en finess som fått Bullens balla bananskruvar att verka mänskliga och placeras i samma fack som Roberto Carlos cp-skruvade hästspark förbi Fabien Barthez i för-VM 1997. ”En trestegsraket rakt upp i mumindalen” eller något liknande.
Trots att en av rätterna bjöd på vissa säkerligen omedvetna associationer till just mumindalen så landade besöket tyvärr i en besvikelse. Jag satt och vände på varje liten sten, vred på varje tallrik och sniffade upp minsta kvadratdoftimeter som lämnade tallriken i jakt på det där obeskrivliga som får en att bara sitta och skaka okontrollerat av överjordisk njutning, eller i alla fall en liten rysning av välbehag. Den kom aldrig, jag varken skakade eller ryste.
Det var gott, maten är ju tjusig, jag förstår att det ligger någon slags humor bakom den vita tryffeln från grannberget, men det räcker inte. Kan det vara så att det låga gästantalet har fått Quique Dacosta och hans enorma brigad, 15-16 personer i köket vid vårat besök, att tappa hungern? För den mat jag, min vän och de tre andra gästerna i matsalen blev serverade var oinspirerad, det har blivit ett jobb inte en passion, de använder hela texturassortimentet, bjuder på femtielva olika konsistenser på varje tallrik och presenterar mat som gör sig bra på foto, men det finns ingen kärlek i köket på Quique Dacosta, före detta El Poblet. Det är teknik, det är effekt, men det finns väldigt lite substans.
En vit Alba-tryffelspetsad parmesanmousseboll rullad i torkad svamp, eller ett lågtemperaturbakat ägg täckt med guldfärg symboliserar problemet. Tryffelsmaken är förvisso autentisk och dominerande, presenterad i form av en knubbig tryffelsvamp är det ett försök till humor. Men de humoristiska ambitionerna går inte alls hem när slutresultatet är i det närmaste äckligt. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att ägna resterande del av mitt liv till att sitta och lukta på en vit tryffelsvamp, men äta den i mousseform med torkad svamp i närborrarna, nej tack. Guldfärg ska vi inte ens tala om. Man söker en effekt, inte en god maträtt. Att dölja ett trist ägg med en ännu sämre täckmantel är höjden av bristande fantasi.
Som bäst är köket när de är som minst komplicerade, blanda en påse grovsalt med lite äggvita och några anisfrön, lägg direkt på het spis, toppa med två gambas och ett ark aluminiumfolie. Så synd att råvaran bara fick stå i fokus en ynka gång.
Ingen valencian skulle kunna tänka sig att leva en vecka utan ris. Inte ens på de allra bästa restaurangerna kommer man ifrån den regionala nationalrätten, som kan beställas ”seco” i paella-format eller ”meloso” i buljong. På El Poblet finns en separat meny med bara ”arroz” men det finns även med i avsmakningsmenyerna, bara på lunchen emellertid, ris äter man till lunch och inget annat.
Quique gör sitt bästa för att slå ihäl den rätten också genom att toppa med menlös maräng på svart tryffel, men det är en för bra rätt i grunden, visserligen ur säsong men framträdande svart tryffel, svart trumpetsvamp (trumpetas de muerta) och duvlever gör utomordentligt mustigt ris i reducerad buljong sällskap.
Quique Dacosta bjöd på min långt ifrån sämsta restaurangupplevelse, men den utan tvekan största besvikelsen. Aldrig har så höga förväntningar mötts upp av så lite stimulans. Jag kommer aldrig tillbaka.
Kommentarer
17 svar till ”Quique Dacosta fd. El Poblet **”
Ack vad man kan få smisk av förväntningen knölpåk….
Då detta är ett av de ställena som jag verkligen suktat efter så måste jag hålla med om att det inte ser vidare kul ut. Även om det är precis som du säger att det inte var dåligt så vill man ju ha upplevelsen Q.D, nåt som berör, förför och tar en med storm.Nä, nu siktar jag mot USA istället, tror att man kan få mer driv på Ubuntu och Manresa.
Kan bara hålla med, samtidigt konstatera att föväntningar är inte bara av godo..men snyggt var det på bilderna iaf :-)
Läste för typ 1 månad sen att Jeremy Fox har lämnat Ubuntu, nån schism med ägaren, har dock inte följt upp hur det blev.. Det är ännu tristare,men han hittar väl på ngt annat, hoppas med samma inriktning, är fascinerad av tänket med bara grönsaker, men lite lättare i Californien kanske:-)
Lev väl..
Robin, nu har jag en kod. :)
tja tompa
ofan, missat detta…
Kommer nog bli en vända nästa sommar, får se vart det blir i trakterna.
Håller med om grönsakerna, blev som sagt lite hooked på Blue Hill där det bästa var helt oanimaliskt.
Ha det gott, hänger du med till Oaxen i sommar? kommer bli en repris av fjolårs svängen men denna gång ska vi förboka grishuvet ;)
Antar att ni hittade det större bildgalleriet också. Ubuntu stod högt på min önskelista också men det låter som att det kanske får revideras då….
Nog satan gör han snygg mat Quique men tråkigt om det betyder att man tappar fokus på smakerna.
Jag hänger iaf också gärna med på Oaxen även om jag inte har så långt att åka denna gång :)
Peter: Akademibokhandelns kokbokshylla ligger ju skönt undanskymd för kodkapning, värre på Bokia, så var det iaf förr :)Nåväl, läs och begrunda, är du med mig eller är du mot mig?
Poängen är ganska rättvisande, men det ser ut som att de gjort bedömningen på ett enda besök. Hur är det möjligt? En bra eller dålig dag kan bli vägledande för resten av året för alla Sveriges WG-fetischister? Jag gillar heller inte alls texten, jag menar, vad tillför “Förbijoggande spänstfantomer återför oss till verkligheten för ett kort ögonblick”?
Nå, jag skall inte basha WG för text kan man alltid störa sig på men det jag undrar över är hur mycket man sneglat åt andra recensioner och åt vad som är allmänt “känt” om ställena, och hur mycket man bara fört över poängmässigt från föregående år. Om de varit där flera gånger tycker jag att det skall framgå, varför inte bara ta och vara ärlig och tala om hur många recensioner man baserar sitt oomdöme på? De borde vara öppnare med sina metoder.
Inte testar de MD eller OK en enda gång och dömer efter det, men på landsbygden är det OK? Låt det framgå i så fall.
Jag blir mer och mer för att en bedömning ska vara så brutalt öppen som det bara är möjligt. Inga anonyma recensenter, kan du ställas till svars för din text kommer du själv ta den på större allvar, hur många besök, vem betalar o.s.v.
I Whites fall hade det varit lite pinsamt om de skrivit hur många besök de baserade bedömningen på. MD (sjuttioelva) Umeå (ett för tre år sedan) o.s.v. Men intressant iaf att de testat Linköping iaf en gång och inte gör bort sig helt på den fronten.
Angående texten, de kanske har rekryterat från DN:s krogkommission.
Åtminstone har de snöat in på den typen av meningslösa betraktelser. Jag får känslan att det är någon lokal förmåga som fått recensera Linköpings-restaurangerna, kanske nån som blivit glad och tjusad av förtroendet.
Läser man recensionerna från Stockholm så märker man en annan attityd till maten och en annan stil. Och tänka sig, när det handlar om de finare restaurangerna har de samma stil som Lars Peder Hedberg. :)
Det där med lokala förmågor är väl både ett plus och ett problem. Befriande att det inte är bara stockholmare utan att det kan bli ett lite bredare perspektiv.
Samtidigt så blir resultatet uppenbart sådant att jämförelser mellan städer blivit en mindre omöjlighet. Poängsättningarna kan variera oerhört. I Umeå hade vi för några år sedan högre eller samma (minns inte riktigt) poäng som Fond i Göteborg med en stjärna.
Klart jag hänger med om bara datumet passar, en tradition lika trevlig som..tja påsken :-)
Angående WG är det min fasta övertygelse att det är lokala förmågor som testar en gång endast.
Jag är såpass skadad så jag kommer ihåg bongar/beställningar länge efter och har kopplat ihop dessa med beskrivningar, självklart inget 100& igt bevis,men mycket som stämt och personerna har helt klart varit sådana med matanknytning.. Sen har jag förståelse för att det är svårare/ dyrare att testa på landsort och ärligt talat händer det väl inte lika mycket då dom flesta är förhållandevis likadana, sticker inte ut då dom vill vara kommersiella, ja tvungna till.. Därför är utvecklingen så mycket långsammare där med, trist men sant.. Både och med lansdsort, men ofta ska man ju göra samma sak på halva personalen och med den matematiken får man ju ändå ge många beröm för det dom ändå gör, fast lägsta nivån kan absolut höjas då många inte ens fattar vad det innebär. Det är ju inte den enskilt bästa rätten på året som räknas haha.
Jag ser WG som underhållande läsning men använder den inte för att gå ut och äta direkt. Skulle vara väldigt intressant att veta hur stor upplagan är, torde ju vara mycket branchfolk som köper den.
Slutligen en helt annan grej, om jag tänker
Vad långt det blev.. Jo den slutligen grejen.
Jag brukar tänka såhär ibland om någon kommer ihåg en rätt jag lagat om 10 år, då måste ju det vara det absolut största..
Hur många måltider trycker man inte i sig, och ärligt hur många fastnar, det mesta bleknar ju väldigt fort, och förvånande ofta är det ju det enkla kanske inte alls på restaurang och så tillkommer ju sällskap miljö osv..Därför älskar jag mat och mitt yrke :-)
Alltså Robin du gnäller så mycket!
Åh vad jag älskar när någon gör utvikningar i kommentatorsfältet :) Så jag gör en själv också, igen.
Det är ju väldigt många av recensionerna där restaurangbesök inte beskrivs mer ingående än att man kollat hemsidan. Har en restaurang fått lägre betyg kan man slänga in att någon av rätterna var lite salt. Det är obehagligt mycket tomma ord i texterna även om jag förstår att man inte vill stöta sig med krögarna.
Det för mig största beviset på att White inte testar överallt är att de nobbat tidigare testare uppe i Umeå uttryckligen eftersom de inte har råd.
De tomma texterna handlar inte bara om bristande research utan också om att de är en reklamproduktion, de ska dra folk till krogarna, inte dra folk därifrån, de är en bransch publikation som inte skulle existera utan stöd av branschen. Ingen text får vara negativ och då måste man hålla sig på en väldigt flat nivå. Jag får associationer till reklambladen på turistbyrån.
Men är det så dyrt att testa landsbyggd att man bara har råd med internetabonnemang då får man väl helt enkelt göra en “Main cities of Sweden” istället för att utge sig för att vara heltäckande.
Som du säger så tror jag vilka rätter man kommer ihåg handlar om så mycket mer än vad som ligger på tallriken. Men nog måste väl det vara en av de största komplimanger man skulle kunna få, att någon inte lyckats glömma den där rätten..
Jag har använt WG flera gånger när jag valt restauranger, men inte ensamt utan jag har surfat runt och kollat recensioner och omdömen också. Det jag mest utgått ifrån är texterna i WG, poängen tar jag inte så hårt på eftersom jag inte vet om man ens använder samma bedömningsgrad mellan ställena. Men det är skönt med en sammanställning av bra restauranger, det ger jag WG, och DeVille hade jag inte åkt till om jag inte gillat omdömet i WG, det erkänner jag.
Om jag då hade hittat så meningslösa texter som dem till mina Linköpingsrestauranger så hade jag inte gått dit.
Det dissas WG här och visst blir jag besviken om man fäller sina omdömen på endast ett besök (ett besök->poäng->rangordning) per år men på det stora hela är det en vettig publikation till skillnad från t.ex. Sveriges bästa bord, som verkar ha restaurangernas egen copy i sina beskrivningar.
Lisa kanske kan ordna med en gästkrönika från någon WG-nisse som kan tala om lite mer i detalj hur bedömningarna går till, även på landsbygden?
Jag har faktiskt också använt den vid ett flertal tillfällen, på okänd ort så är dålig vägledning bättre än ingen. Man få ju hoppas att de i alla fall tar upp de bästa ställena, även om Nisses Angelini var mystiskt frånvarande i Umeå fram till i år och fortfarande är rankade efter Invito och TC vilket inte en människa med mun och näsa som faktiskt varit närvarande kan finna grund för ens i sin vildaste fantasi.
Jag kan tyvärr inte hålla med dig om att det i det stora hela är en vettig publikation. Från att Operakällaren tog hem priset som årets bästa restaurang till att Umeå förutom Viktor inte fått ett besök sedan 2007 är det en rutten del av restaurangbranschen som förhoppningsvis blir avsågad snart.
Den enda vettiga funktion White fyller är att tjäna som storartad underhållning för branschfolk när de fått i sig så mycket alkohol att de nästan lyckats glömma bort att det finns människor som tar den på allvar. För det är klart att du som jag ibland använder den, det finns som sagt inget alternativ, det är det sorgligaste av allt.
Tänk om det fanns någon som kunde brinna för det han/hon skrev om, som kunde skriva engagerat och initierat istället för trött och pretentiöst. Någon som kunde såga ärligt och sakligt, hylla med känsla och perspektiv.
“Tänk om det fanns någon som kunde brinna för det han/hon skrev om, som kunde skriva engagerat och initierat istället för trött och pretentiöst. Någon som kunde såga ärligt och sakligt, hylla med känsla och perspektiv.”
Tja, du kanske? Du behövs här, skriv på! Fast…sitt inte uppe och vänta på nåt samtal från WG… :)
Tack, det var snällt skrivet. Men helt seriöst är det en stor brist. Det måste ju finnas hur många glada, kunniga, entusastiska uteätare med självdistans som helst, sedan har inte WG lyckats rekrytera en enda. Jag har gjort mitt yttersta för att inte bli insyltad :)