Räddaren i nöden

Det vita möglet sänker sig över nejden, granarna kurar ihop sig och de grässtrån som vågat trotsa årstiden knäcks på natten under sin egen tyngd. Det är vintern som kommer. Kanske inte som en total överraskning, men för varje år blir vinterns ankomst allt svårare att acceptera. Blind förnekelse räcker bara så långt. En ihållande tröghet äger min kropp, bor någonstans bakom ögonen och gör mitt huvud blytungt och bortkopplat på morgonen. Helst av allt skulle jag vilja sleva i mig min tallrik tallbarr och falla i dvala tills morgonsolen börjar värma igen.

Det finns ett par få, blåskimrande minuter på dagen när själva luften tycks fluorescera. Då lägger jag undan arbetet en stund och tittar ut. Men jämvikten är bräcklig och när mörkret kramat livet ur det sista dagsljuset stänger jag till persiennerna i ren avsky och går till kaffeautomaten. Kaffe är ett absolut måste för att hålla produktiviteten på en någorlunda nivå, jag dricker det nästan tvångsmässigt och utan nöje; en kugge som likgiltigt smörjs med en droppe olja för att gnissla mindre. Framåt mars hämtar man mig kanske med tvång, viftar med påskrivna papper och kör ut mig på landet, låser in mig i en lada och matar mig enbart med grönsaksjuicer och hawaiiansk vulkanlera tills abstinensen slitit sönder mitt motstånd och jag renats från kaffesuget.

Sirapsmonstret som tagit min kropp och mina tankar i besittning kräver ständig påfyllning med sötsaker och andra ultrasnabba kolhydrater men jag är ståndaktig, åtminstone än så länge. Mina luncher är i mesta möjliga mån befriade från kolhydrater för att inte mata besten. Jag har några tragiska nödluncher att ta till när fantasin eller orken saknats helt kvällen före: fiskbullar med omelett eller gulaschsoppa på burk med en rejäl klick smetana i, och jag tar de menande flinen i lunchrummet med jämnmod. Gulaschsoppan smakar dessutom rätt gott.

Och där någonstans dväljs botemedlet mot denna årstidens mentala och kroppsliga somnolens: att värma hjärtat inifrån, med umamitäta, koncentrerade grytor och soppor och stuvningar, överladdade långkok utan smakbrytningar och finess. Rätt signaler skickas utåt i kroppen: du har inte förlorat förmågan att njuta, det finns fortfarande hopp, håll ut du så vänder nog solen snart.

I ugnen står nu morgondagens räddning. Tjocka skivor stekt högrev som sjuds sönder i en mixad grytbas av tomat, paprika, selleri och lök. En jätteladdning gulaschliknande gryta som ska hålla mig vid liv många luncher framöver.