The return of Aroniapojken

Jag gick omkring länge, länge utan att ha en aning om att de där buskarna som inhägnade villaområden och tvättstugor med blad som brann så orangeglödande varje höst ens hade ett namn. Eller att de svarta bären, som hängde i klasar och såg så giftiga ut, kunde ätas. (Det präglades in i mig som liten att bär på buskar var giftiga, för att jag inte skulle gå och smaka på allt som såg gott ut antar jag.) Men ett namn har busken, och bären kan ätas. Det är aronia, förstås!

Aronia verkar i hälsotidningar och söndagsbilagor ha tagit över blåbärets roll som “superbär”, kanske kan det bara finnas ett superbär i taget. Nå, åtminstone gör aronia skäl för sitt epitet. Bäret är smällfullt av vitamin C men framför allt innehåller det så mycket antioxidanter (till exempel antocyanin) att man kan undra om det inte är dags att sätta varningstext på aronia. Om något är för nyttigt blir det medicin, och bör portioneras ut under statlig kontroll.

Bären kanske inte är speciellt goda, de är sträva och kärva och har nästan ingen sötma. De har en arom som ligger nånstans mellan svarta vinbär, fläderbär och kråkbär, men den är undflyende och svår att sätta fingret på. Det är ett riktigt vuxenbär åtminstone, aldrig kommer man väl få se en unge stå och gruska i sig aronia direkt från busken, med svartröd saft rinnandes från haka och fingrar, girigt tuggande med proppfull mun. Likt slånbär och rönnbär sägs aronia bli mindre sträv i smaken efter ett par frostknäppar, men med de aroniabär jag smakat av då och då under hösten (utan att få några superkrafter) tycker jag att det blev helt tvärtom.

Det märktes också på den saft jag gjorde för en tid sedan, en saft av den vanliga typen där bären fick koka sönder. Det läckte ut en rent störande strävhet som slog ihjäl alla finare nyanser i saften och gjorde den rätt fadd. Den blev inte otäck, men ganska trist och dög inte ens att muta treåringar med. Mitt nästa försök som avslutades precis blev betydligt bättre. Den här gången gjorde jag saften som det plägas göra saft på slånbär: för att inte dra ut strävheten ur bären till saften skall bären inte koka utan man börjar med att koka upp vatten och slå det över bären och låta det dra något dygn, för att sedan sila ifrån vätskan, koka upp den och slå den över bären igen i en upprepad process. Det låter bökigt, men man slipper som tur är att sitta och titta på saften medan den drar utan kan göra något annat istället, läsa en god bok kanske?

Efter ett par dygn silar man av en sista gång och kokar upp råsaften med socker (det klassiska med 6 dl per liter saft till exempel), syra (man vill ju inte göra den för barnvänlig, en tesked citronsyra per liter råsaft funkar avskräckande) och kryddor. Jag valde en matig/julig version med lagerblad, svartpeppar och kanel, och det tycker jag nog gick hem riktigt fint. Saften blev betydligt roligare med den här metoden. Den blev inte alls sträv och fick överraskande nog en ren och tydlig smak som drar rätt hårt emot körsbär, med en liten angenäm bitterhet.

Jag tycker att ni skall ge er ut och länsa traktens aroniabuskar och göra saft, glögg och likör på bären, trastar och sidensvansar får hitta någon annan vintermat (om det ens blir en vinter). Och om någon kring Linköping är intresserad av att köpa aroniabuskar så håller en kollega på att avyttra allt han har. Åker ni dit och gräver upp dem själva så får ni säkert ett bra pris, han är inte den knussliga typen. Visa intresse i kommentarsfältet så sätter jag er i kontakt.