[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8350","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-584","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"253","height":"184","alt":"Levain 2"}}]]Det här inlägget handlar egentligen inte om surdegsbröd, men i skrivande stund står tre levainbröd på svalning. Det hela började för drygt en och en halv vecka sedan, med russin som blandades med vatten, strösocker och honung i en glasburk. Burken skakades om varje morgon och kväll och jag höll noga koll på hur jäsningen fortskred, hur små bubblor lämnade ytan på russinen, sipprade uppåt och skapade ett alltmer tjocknande skum. När russinen svällt och legat jäsande i ytan några dagar silade jag bort vätskan, en vildjäst, och sparade den i en glasburk som jag satte i kylen.

Några matskedar av vildjästen blandade jag med vetemjöl, till ungefär samma konsistens som tjock men ändå rinnande gröt. När gröten blivit en surdeg i vardande och börjat visa tecken på liv matade jag den morgon och kväll med vatten och vetemjöl tills jag hade tillräckligt för ett bak.

Vetesurdegen blandade jag med finmalet rågmjöl och vatten till en levain som fick jäsa fem timmar, ja drygt det. Hälften av min levain tog jag undan och lade i kylen till ett framtida bak, resten bakade jag ut med vetemjöl och vatten och salt till rätt degkänsla och trådighet och lät jäsa i bunken några timmar. Då tog jag upp degen, mjölade och delade den i tre avlånga bitar, formade två till limpor vilka fick jäsa på vikta handdukar för att behålla sin form, och rundrev den återstående, den fick jäsa direkt på plåten. Två timmar senare åkte de in i ugnen och bakades till 98 grader och fin färg, och nu ligger alltså bröden och svalnar.

Om detta inte är ett inlägg om surdegsbröd, varför då denna uppräkning av moment som andra beskrivit så mycket bättre och som medelsnittstafflaren dessutom redan känner till?

Inlägget handlar om rikedom. Snart skall jag skära en skiva och äta den med smör och inget annat. Den stunden har jag kunnat se fram emot i en och en halv vecka, men brödet i sig är ändå bara ett ting, precis som annat jag fyller mina lådor med: sådant som syltburkar, lådor med torkad och fryst svamp, saftflaskor och fryst ramslök. Förrådsfyllning ger mig en belönande varm känsla, men bara en flyktig sådan. Ett fullt förråd gör mig inte rik.

Om jag har tiden, lusten, kunskaperna och möjligheten att frivilligt lägga ner arbete under så lång tid på en process som resulterar i något så anspråkslöst som en skiva bröd, som jag egentligen inte ens behöver, då måste jag vara väldigt rik eller väldigt dum i huvudet.