Det är med lättnad jag konstaterar att jag haft fel genom alla år. Ringo Starr var inte bara utfyllnad i the Beatles, någon slumpmässig studiomusiker som råkat blivit kvar i gruppen för att ingen orkat ge honom foten, inte en medioker trummis vars enda uppgift var att leverera ett stadigt backbeat åt de besträngade stjärnorna. Och det ger mig hopp.
Min mamma hade en låda där hon sparat sina skivor från flickrumstiden, bara singlar. Jag lyssnade gärna på de nästan osannolikt repiga skivorna. Där fanns Lill-Babs, Telstar, Little Gerhard och Paul Anka men det jag minns starkast är några singlar från the Beatles tidiga år. Skivspelaren var också mammas gamla, och varje gång den mödosamt vred sig upp i sina 45 varv per minut gick den varm. Än idag känner jag skivspelarens heta andedräkt mot ansiktet, hårt förknippar jag den med the Beatles. Jag hade förstås sett några bilder av gruppen och vem av dem jag ville vara var en öppen fråga. Helst Paul, ibland John, då och då George, men aldrig Ringo. Ingen ville vara Ringo.
Den andra delen i min Beatles-skolning kom ganska långt senare när jag metodiskt lyssnade ihjäl ett kassettband med Abbey Road på ena sidan och Sgt. Pepper’s på den andra. Vid den här tiden var det John jag ville vara, det ville väl alla då. Paul gick an. George hade ändå skrivit Something och fört in sitaren och mystiken i bandet, men Ringo, han var bara Ringo. En dussintrummis. Ingen ville vara Ringo.
I perioder har Beatles återkommit till mig (perioder är allmänt förekommande i mitt liv, jag borrar mig ner i något och kan lämna det sedan) och just nu är the Beatles nästan det enda jag lyssnar på. Men jag har börjat höra trummorna, och är helt överväldigad av dem. Han kunde ju spela, jag menar verkligen spela. Jag lyssnar intensivt efter trummorna i varje låt jag hör. Tekniskt inte märkvärdig – men det var heller ingen annan i bandet. Likt de andra sätter han musikaliteten främst, han är en sanslöst, musikalisk och följsam trummis och valsar med lätta händer med låtskrivarfantomerna där framme och ger dem utrymme att glänsa med sina melodier och infall, utan att bli trist en enda gång.
-Ringo är inte ens den bäste trummisen i the Beatles, sade John Lennon en gång på frågan om Ringo Starr var världens bäste trummis. Och visst var det väl så att Ringo för det mesta var ersatt av andra trummisar på skivorna och egentligen bara var med i bandet för att vara en driftkucku? Nej, han spelade på alla låtar utom tre. Love me do, då han var helt ny i bandet och ett oprövat kort och ersattes av en studiomusiker. Back in the U.S.S.R. och Dear Prudence, från det vita, då han tillfälligt flydde bandet på grund av den hätska stämningen och alla strider (när han kom tillbaka till studion var hans trummor överösta med blommor). Han spelade inte heller på The ballad of John and Yoko. Paul spelade på de tre senare låtarna. Lyssna. Hörs inte det?
Trumvirvlar kunde han knappast slå, Ringo, och bara ett enda trumsolo fick han spela, i The end. Men känslan. Energin. Flytet. Takten. De små, små glidningarna off-beat som sitter precis rätt, de fills som ger liv och struktur åt rytmen i en låt. Han var magisk, och det som låter konventionellt idag var det inte då, han uppfann mer eller mindre trumspel för popband. Lyssna på Day tripper, på Rain, på A day in the life, på Twist and shout. Och försök att föreställa dig låtarna utan Ringos trummor. Det går inte.
Jag har googlat runt, och det ser ut som att Ringo Starr till slut fått det erkännande han inte kunde få när det begav sig. Hans spel och musikalitet beskrivs med värme, respekt. Kanske är han paradoxalt nog den mest inflytelserika av de fyra om vi bara ser till instrumentet? Underhundarnas byracka får äntligen komma in i huset. Jag vill vara Ringo. Och, på något sätt, allt jag nånsin kan hoppas på är att vara en Ringo.
Nu när jag skriver det här dricker jag te på älggräs. Te på älggräs har även Emma S gjort och hon skrev om det i kommentarerna till det här inlägget. Jag ser verkligen fram emot att få höra mer om hennes experiment, och jag blev uppriktigt glad över hennes inlägg. Koppen jag har framför mig nu är den fjärde bryggningen på samma blad, och bladen fortsätter att leverera.
Kommentarer
13 svar till ”Ringo (långt) och älggräste (kort)”
Jag vet inte ens om mina föräldrar hade någon Beatles-skiva. Har ett svagt minne av att Rubber Soul fanns där, men jag kanske minns fel. Mamma var mer inne på Rolling Stones. Kanske dags att börja lyssna på dem nu.
I min skivlåda ligger en samlingsbox från den senare karriären, du kan börja med den om du vill. Och glöm inte att lyssna på trummorna.
Angående Ringos enda trumsolo (i The end, den sista låt Beatles spelade in tillsammans) så var det inte ens meningen att det skulle vara ett solo. Från början fanns även andra instrument som man valde att ta bort i slutmixen. Ringo gillade inte att spela solon, men kom alltså inte undan ens i deras sista låt. Undrar vad han tyckte om det.
Lustigt, jag lyssnar också mycket på The Beatles just nu. Och jag var faktiskt “med” när de existerade på riktigt.
Jag har ett tidigt minne: jag och min storebror är sjuka, vi har mässlingen och får ligga i mammas och pappas säng i deras sovrum. Jag är 4 år och han är 8. På den tiden, 1960-talet fick barn med feber inte vara uppe utan skulle ligga i sängen, vilket vi alltså gjorde. På den tiden löd barnen föräldrarna. Plötsligt hörs musik utanför sovrumsdörren. Det är pappa som varit i stan och köpt en bärbar grammofon samt en LP med The Beatles till oss. Jag minns inte vad skivan hette, men det var någon slags samlingsskiva (ev har jag fel här…) med fyra prydliga kostymklädda gossar på omslaget. En av låtarna var Rock And Roll Music, vilket ös! Dizzy Mizz Lizzy var också med.
Min bror var svårt Beatlesfrälst och när jag blev lite äldre började jag gilla Rolling Stones på rent trots. I tidiga tonåren hade jag en svår crush på Mick Jagger, han var ju så sexig fast jag knappt visste vad sexig var för något. Jag är fortfarande svag för Sir Mick Jagger i sin ungdom/tidig medelålder.
Jag minns också traumat min bror genomled när mamma råkade undslippa sig att hon tyckte Michelle var en “fin bit”. Katastrof! Barn kan inte – SKA inte – tycka om samma musik som sina föräldrar. Stackars bror funderade allvarligt att sluta gilla The Beatles bara för det, men han besinnade sig. Det sista året min bror bodde kvar hemma – han 19 år, jag 15, lyssnade vi båda ständigt på samlingsdubbeln The Beatles blue album(tror jag den heter). Han stod på tröskeln till sitt vuxenliv och jag var i den tsunami som tonåren är. Musiken hade vi gemensamt men just inget annat.
Sedan några veckor tillbaka snurrar samma skiva varje dag i cd-spelaren i köket hos mig. Mina tonåringar gillar den, jag sjunger med, min man får ett ljust drag över pannan särskilt när det är dax för Here comes the sun.
Vad jag egentligen ville ha sagt är att nej, det går inte att föreställa sig musiken utan Ringos trummor. Och jag vill gärna vara Ringo jag också!
Det jag gillar med Beatles mest just nu:
– Ringos trumspel.
– Pauls skriksång.
– Friheten i låtarna, de har inget syfte utan svävar bara, som idéer.
– De sjuka harmonierna, var kom de ifrån? (Ta t.ex. inledningen till Paperback writer.)
– Johns ordlekar.
Åh, Lennondokumentären nyligen och ditt inlägg gav mig ett återfall. Såg hela Apple Records takkonserten på Youtube, nackhåren reste sig. Paul var kanske aldrig min favorit i bandet, men VILKEN STILIKON, åtminstone just det året.
Jag har inte fattat förrän nu hur snygg George Harrison egentligen var. Han var stiligast av dem, Paul var mer söt pojke, Lennon var ingen man vände sig om efter direkt och Ringo var ju den där killen med stor näsa liksom…
Men Harrisons mörka ögonbryn, försiktiga leende och blicken..
Det var synd om honom har jag för mig jag läst. Han fick dåligt utrymme i bandet. Eric Clapton snodde hans fru.
När jag var liten på -6o-talet kallades långt hår (med den tidens mått “långt” dvs om håret nådde till örsnibben) för Beatlesfrisyr. Min storebror hade en smalrandig, kraglös snedknäppt skjorta som kallades Beatlesskjorta.
Undrar hur maten var i England/USA under de där åren. Den svenska 60-talsmaten har jag starka minnen av men det var ju här hemma. Skulle vara kul att få veta hur turnékäket såg ut för bandet. Jag ser framför mig små coca-colaflaskor med sugrör, trekantiga sandwichar, popcorn, tårta. Men det är nog en alldeles för oskyldig bild.
De såg ruskigt bra ut allihopa i de där snajdiga kostymerna.
Ju mer jag läser om the Beatles desto mer förstår jag vilket jävla elände de hade de sista fem åren eller så. Skall läsa på ännu mer i sommar, och förfasa mig.
Ja läst på, Peter, kanske när du är i torpet i Kil, jo jag säger alltid Kil, det finns liksom bara ett, det i Värmland är ju….i Värmland och räknas inte. Jag åker upp dit några dagar i sommar och köper ägg av Mats i Ullavi, hamstrar Karintorps dressingar och äter Noraglass.
Delge oss sen vad du förfasat dig över, jag är dåligt insatt i Beatleshistoria. Jag tycker nog ändå att de slutade i tid, självklart fanns det ingen återvändo, men det blev ändå ett slut med flaggan i topp. Stones skulle enligt mitt tycke ha lagt av i slutet av -80-talet.
Jag skall inte utge mig för att vara ett Beatles-orakel, men stämningen i bandet var usel de sista åren. Paul och John kunde knappt jobba längre, och Paul var hård mot både George och Ringo. John var så less på Pauls “granny music” att han inte ens ville vara i studion när en del låtar spelades in. Redan på Abbey Road var de stadda i sönderfall, de hade inget att säga varandra längre. Som jag förstått det. Ändå fick de ihop en sån platta.
Även om de har haft bra karriärer efter Beatles så kom den där magin aldrig tillbaka. Naturligt, men ändå lite sorgligt.
Visst är det lite sorgligt! Litegrann om osämjan och sånt har jag också snappat upp, bl a att George var så less när de spelade in Sgt Pepper att han hade gått in i ett stadium där det bara gick ut på att leverera. Han var bortom all frustration, ilska och besvikelse. Och då var det ändå några år kvar innan slutet.
Sorgligt är det också Yoko Ono fick stå som symbol för att bandet lade av.
Undrar var alla brorsans singlar tog vägen…har haft “Ticket to ride” i huvudet hela eftermiddagen :-)
Peter! OT, pratade just med mor som varit ute i skogen bakom huset där hon bor 2 km från Vedlunds, mot stan till, hon hade hittat gula kantareller.
Måste vara jättetidigt, eller?
Det är väl inte helt ovanligt att man hittar de första kring midsommar om det varit bra väder för det. Jag såg mina första knoppar igår, men de var inte plockmogna. Om din mor hittade kantareller stora nog att plocka är hon att gratulera. Nu med det här regnet tar nog sommarkantarellerna fart.
Jo de hade varit plockmogna och hon hade gjort sig en kantarellmacka. :-)
Då vet du vad du har att vänta dig när/om du ska till trakten i sommar. Hon har sagt att det regnat och varit kvav-fuktigt ett tag, så det har väl helt enkelt varit svampväder. Jag kan inte påminna mig att jag hört om kantareller före midsommar förut, men så är jag ingen svampmänniska heller.