Santi Santamaría har en hobby, att attackera omåttligt framgångsrika kollegan Ferran Adria från alla vinklar han kan komma på. En av dem har varit att texturas inte bara är ett mer än lovligt långt avsteg från Santis syn på vad som är matlagning, det är potentiellt hälsovådligt också.
Nu har jag gått omkring med en på grund av språkförbistring ganska oinitierad uppfattning att debatten mellan Santi och Ferran är en från Santis sida av svartsjuka driven pajkastning för att dra till sig något av den oproportioneliga uppmärksamhet som riktas mot “världens bästa restaurang”. Den senaste veckan har jag emellertid gjort mig egna erfarenheter som utan någon som helst veteskaplig grund understött teorin att texturas kan vara giftigt.
Jag har konsumerat texturas i mindre mängder tidigare, sfärer och skum har beklagligt nog varit coolt ganska långt ner på näringskedjan i branschen. Men nu i veckan tog jag min första överdos, jag gick och åt på Quique Dacosta. Att lämna en restaurang med olustig känsla i magen efter en lång avsmakningmeny och en del vin är inte uppseendeväckande, men när det sitter i ända fram till nu, och när man tvingats vara stundtals sängliggande, då är rimlighetens gräns passerad.
Sjuk kan man bli av många anledningar och även om det skulle vara en följd av besöket på Quique Dacosta behöver inte texturas vara orsaken. Det blir intressant just eftersom det är allmänt omtalat i regionen att man får räkna med dålig mage och sängliggande om man vill äta texturasstinnt i Denia, mitt sällskap hade liknanade symptom.
Nu föranleder inte det här någon större kursändring i min syn på texturas. Jag avskydde dem sedan tidigare eftersom de är alltför långt distanserade från min egen matfilosofi, men nu finns således anledning att inte bara vara avogt inställd utan att utfärda en skarp varning!
Då ligger min uppfattning av vad som är matlagning och bra mat betydligt närmare Santis. I Sant Celoni finns en restaurang där Santi brukar äta frukost när han är i hemstaden för att se till kronjuvelen i hans lilla krogimperium, Can Fabes. Där frukostbutifarran eller -fläskkotletten grillas över öppen eld i ett hål i väggen ute i restaurangen, till det serveras ett generöst lass kikärter, aioli och bröd. Rosévin för att skölja ner. Gubbarna vid bordet bredvid fortsätter men en kaffe, självklart inte utan något starkare till, för att avsluta med en fet cigarr. Nämnde jag att det var frukost? Santi Santamaría är inte en mager man och det är lätt att förstå varför. Mår magen bra mår människan bra.
Kommentarer
7 svar till ”Santi svamlar……..INTE”
Det där verkar tillochmed Ferran himself fattat inte är helt ok, han har pratat om att sluta med en del av prylarna. Mycket av texturas sortiment är sånt som finns i tex vatten/ salt marinerad kyckling: stabiliseringsmedlet xantangummi för att ta ett ex. Nä nuturligt är alltid bäst även om jag kan tycka mycket är riktigt coolt som han gör….
Santi är förmodligen den matgladaste människa jag har träffat och haft förmånen att jobba tillsammans med, om än för några dagar bara?!
Speciellt stort noje att smaka den forsvenskade tartaren kan jag tro? :) Det vore sjukt kul att se en bloggpost om det aven om det var lange sedan, i synnerhet om det finns bilder.
Jag har da tagit min sista texturasoverdos, det ar en sak som ar sakert. Det molekylara texturasbaserade koket fick en chans, de blaste den.
Hur är Barcelona? :P
Robin, menar du lutfisk-tartaren? Var har du hört den?
Faktum ar att det ar du som har berattat om den i en kommentar for lange sedan :) En kreation man inte glommer aven om man bara last om den.
Santi han svamlar inte men det gör Robin mest hela tiden!