Under cykelturen till jobbet glimmade nåt vitt till i ögonvrån och jag tvärbromsade reflexmässigt. Mycket riktigt, där i gräsmattan stod säsongens första vårmusseroner. Hoppet om en snar svampsäsong steg, och vardagen tycktes lite ljusare.
Vårmusseronen hittar man inte sällan just i gräsmattor, där den gärna växer i långa rader eller häxringar. Att kunna plocka kilovis av den på någon minut är inte ovanligt. Trist nog har den inte visat sig på mina vanliga ställen än, trots att Lilja och jag kollat av dem så sent som i söndags. Varför hade den växt och trivts just här? Kanske den hittat extra gödning.
Trots dess humörlyftande effekt är vårmusseronen verkligen inte min favoritsvamp. Säger jag att smaken är säregen har jag inte sagt för mycket. Konsistensen är fast, gränsande mot gummi. Lukten är inte obehaglig, om man nu går igång på gurkblandat mjöl eller vattenmelonskal, något vårmusseronen har gemensamt med till exempel mjölskivlingen (doftämnena kommer förmodligen från nedbrytning av linolsyra).
Smaken är svår att beskriva men står sig inte bra mot bara smör och grädde. Den kräver mer stuns i kryddningen och jag har inte ännu fått till en fullträff. Jens Linder föreslår senap och kapris och vem är jag att säga emot, men mitt bästa tips är inläggning som sill i en kanel- och lagerbladstung 1-2-3-lag, där ättikan och sockret hjälper till att tämja den udda karaktären.
Nå, det blir inga experiment med just de här svamparna i alla fall. Hur lockande den begynnande häxringen av vårmusseron än var så växte de på en grav. Någonstans går en gräns även för mig. Ja, till och med när det gäller svamp.
Kommentarer
3 svar till ”Säsongens första riktiga svamp”
Det finns ju en del svampar som har mycket säregen och dominerande smak. Det är ju t ex mycket få som äter fjällig taggsvamp, trots att den är en utmärkt nybörjarsvamp, aldrig angripen av insekter och lätt att identifiera.
Det är kul med de avigare svamparna, dem som man inte slänger ner i en blandning hursomhelst. Det är också en tunn linje mellan hausse och baisse för en svamp; minns när ingen kopplade ihop vår goliatmusseron med den japanska matsutaken, då var det knappt tal om att man skulle äta den. Nu har man bytt dess latinska artnamn till just matsutake, men tidigare hette den nauseosum vilket man kan ana sig till betydelsen av…
Kanske kommer även den fjälliga taggsvampen att omvärderas? Fast någon första nybörjarsvamp skulle jag inte placera den som. Man förväxlar den lätt med motaggsvampen, och båda kan bli bra beska när de växt till sig.
Vad gör du med den fjälliga taggsvampen du plockar, Kurt?
Jag har både stekt och också förvällt och lagt in i ättikslag, den är ju mycket kompakt som andra taggsvampar och minskar inte mycket i storlek vid tillagning. Även de skarpa riskorna, som i princip inte plockas alls i Sverige, tillhör de säkra nybörjarsvamparna, det är inte många (lakritsriska och svartriska) som man behöver lära sig att undvika.