Sjung o gudinna om fläsket som smalt uppå spett och i panna

I Odysséen handlar ätande om kött. Så snart det kurrar i magen på någon så dör snart ett djur. Djuret slaktas, styckas, träs på spett, beströs med mjöl och steks över eld. Efter sedvanligt offrande till gudarna (ve den som glömmer någon av dem) hugger man in, och till köttet dricker man vinbål, som tycks vara vin blandat med vatten. Vid ett fåtal tillfällen äter man något annat än kött; det är den odefinierade gröt som den fromme och trogne svinaherden Eumaios rör ihop till den till Ithaka återkomne men förklädde Odysseus (även om man äter gröten till kött) och så de fårostar som den stygge cyklopen Polyfemos ystat i sin grotta.

Ett intressant undantag till alla köttätare är de veganer som dyker upp i en passage. Lotofagerna, ett milt och vänligt folk, äter bara lotus och bjuder i missriktad välvilja Odysseus manskap:

Var och en som åt av den honungsljuvliga lotus,
Gitte ej vända tillbaka med bud eller tänka på hemmet,
utan ville bli kvar i lotofagernas rike,
plockandes lotusfrukterna jämt, och glömma sin hemfärd.

Det är inte utan att man kan fundera över om lotusblomman i själva verket var vallmo, med frukter väl så snärjande och ljuvliga som någonsin sirenernas sång.

I vår greklandssemesters elfte timma gick vi i Odysseus spår ikväll och stekte rejäla fläskkotletter i hotellköket, givetvis serverade med xorta. De var feta och grovt huggna, och marinerade i yoghurt och en souvlaki-krydda jag fick på min födelsedag blev de saftiga och möra och benen gnagde vi rena från varje köttrest. Vi drack ett vin som var så intressant att det förtjänar ett eget inlägg, så det ber jag att få återkomma till.