Sjung o gudinna om lardo-lindade lubben*, den fina

Jag och Lisa blev bjudna på champagne till frukost i dag. Lisa hade fixat ostar och lardo som vi provade till. När vi skulle beskriva lardo-trenden för Arvid Nordquists trevliga produktchef Carin Widoff förklarade Lisa att lardo-lindad närmast varit ett stående epitet på finkrogarna på sistone. Då brast jag ut i ovanstående hexameter. Jag sa att vi blev bjudna på champagne, va?

Jag skulle iofs gärna se fler blogginlägg på klassiska versmått, så om Jens eller någon annan drämmer till med några anapester om salami är jag den första att jubla, men det här inlägget är egentligen mer tänkt att handla om fett och bubblor än om att räkna stavelser.

Arvid Norquist ville alltså förföra oss med den snustorra GI-skumpa som de snart lanserar på systemet, Ayala Zero Dosage. Nollan står för socker. Nada socker.

Man kanske tror att torr champagne i allmänhet inte innehåller socker, men generellt tillsätts i alla champagner en dosage, en liten mängd socker, innan flaskan försluts. För torr champagne, brut, ligger det på mellan 10 och 15 gram socker, för det som kallas ultrabrut eller non-dosage ska det vara under 5 gram.

I sin procentspäckade lilla presentation framhävde Widoff att en noll-dosage kräver extra fina druvor, just för att man inte kan dölja små skönhetsfel med smickrande sötma. Det är förstås säljsnack, men när man smakar på champagnen så ligger det ändå något i det. Den smakar liksom mer druva. Naken rå champagne. Jag ska inte ljuga och säga att alla borde gilla det, för det tror jag faktiskt inte. Det är en rätt brutal smakupplevelse, ett vin som struntar i om man blir bedårad eller stöts bort. Jag ska heller inte ljuga och säga att jag är en av dem som störs av bristen på flirtighet och charm.

Så är det nämligen inte alls. Jag ville dölja det lite vid det där frukostmötet eftersom det verkade mer professionellt så, men de här supertorra champagnerna får mig att vilja hoppa upp och ner och joddla. Och då kan jag inte ens joddla.

Mitt första möte med en låg-dosage var med Jaques Selosse Version Originale, en cuvée som faktiskt fanns för kring 300 kronor på helt vanliga systembolag. Det här var alltså på 90-talet innan Richard Juhlin gjorde så att folk upptäckte den. Jag när ett djupt och innerligt hat mot Juhlin för att han gjort så att jag inte längre har råd med min favoritchampagne. För den där Selossen har allt. Det är champagnens själva idé, no make-up, bara rakt upp och ner allt det som champagne skulle vara i Platons grotta innan det blir skuggfigurer. Selossen finns ibland i beställningssortimentet, men sist kostade den kring 1000-lappen. Jag muttrar eder åt Juhlin-hållet, men den är mer än värd det.

(När jag nu googlade den upptäckte jag en vinlista utlagd från Sigtuna Stadshotel, där man visst kan få en flaska för facila 2295:-. På Berry Brothers nätbutik säljs den för 98 pund flaskan, men jag vet inte riktigt hur det gick, om man får beställa viner inom EU från Sverige.)

En annan av mina personliga favoriter är Salon, som visserligen inte presenteras som en låg-dosage, men som ändå nästan helt saknar sötma. 1996 har jag inte själv smakat men den finns på Systembolaget för 1666 kronor (nr 98279). Där finns också Laurent-Perriers Ultrabrut, helt utan dosage, för 399 (nr 87340 i beställningssortimentet), som jag tror förresten också säljs per glas på Sturehof. Den senare påminner i kvalitet om Ayala Zéro Dosage, som alltså släpps som tillfällig nyhet den 1 december för 309 kronor (nr 99532).

Och lardon då? Lisa hade köpt di Colonnata på NK, liksom en vidunderligt mogen Brillat-Savarin, en torkad och rökt griskind (eller den smakade i alla fall lite rökt), en champagneost – Langres och en burk bredbar getost från Chavroux som finns för ett par tior på vilken Ica-affär som helst.

Två av dessa tillbehör passade lika bra till vinet som bärs gör till järn. Eller basilika till tomater, bröstmjölk till hungriga bebisar. Marriage made in heaven, säger de religiösa och man får väl erkänna att ett partnerskap ingått i rådhuset låter lite mindre poetiskt. Lardon med sin feta lena kryddighet gjorde nämligen syran och den lätta beskan så gott sällskap att inte bara änglar sjöng. Man bör borsta bort saltet ordentligt, annars dör champagnen på tungan, men om man bara kommer ihåg det behöver man bara korka upp, skiva, äta och glädjas.

Den andra fullträffen var billigosten. Om lardon bröt mot vinet förstärkte den i stället syran med sin egen milda syrlighet och både vin och ost kom därifrån med stärkta manchetter. Ni hör på mina mystiska metaforer exakt hur bortkollrad jag blev. Brillat-Savarinen var löjligt god till den också, men det kan ha varit för att den var löjligt god i sig själv. Varken griskind eller Langres rekommenderas dock. Inte till ultrabrut i alla fall.

Berätta gärna i kommentarerna om era egna favoriter bland de supertorra champagnerna. Eftersom det egentligen bara är två av dem jag tagit upp här som finns att köpa till rimlig penning skulle jag bli hemskt tacksam för bra tips.

*På krogen är det förvisso oftare lardolindad marulk. Men marulk ska man inte äta (se nedan) och lubb är ett utmärkt substitut. Dessutom hade marulk inte passat i hexametern.