Skåpfynd: rovellons

Ryktet gör gällande att Carl von Linné gav tallblodriskan det uppfordrande vetenskapliga artnamnet deliciosus efter att bara ha luktat på svampen. Men visst hade den barske professorn rätt, den som smakat tallblodriska vet att den verkligen är god – en av de godaste. Den går även under namnet läcker riska, men då får man inte veta att den bara växer tillsammans med tall. Börjar man leta på måfå kan man istället hitta tallblodriskans granälskande kusin, granblodriskan. Men det är en riska man gott kan ta, båda arterna är goda.

Anledningen till att jag kom att tänka på tallblodriska just idag var att jag nyss skymtade en konserv i köksskåpets djup. Det var en burk med rovellons som jag köpt med mig hem från en resa till Barcelona. En spännande lokal svamp trodde jag tills jag tittade närmare på burken när jag kom hem. För det var förstås tallblodriska jag fått med mig. Sådant händer.

Trots att jag rör mig i kalkmarker hittar jag inte tallblodriska speciellt ofta och när jag väl springer på den är det ren tur. Glad blir jag alltid, för den är speciell. Det ordet kan också användas om granblodriskan som har en typisk och unik kryddighet och liten fin beska, men tallblodriska toppar med sin nästan knapriga konsistens och milda, nötlika och lite söta smak. Och där granblodriskan ofta är så full av larver att man kan förundras över att den överhuvudtaget står upp så tycks tallblodriskan skonas i högre grad.

Konserven har stått där i skåpet i flera år, nu ställer jag inte in den igen. Riskans tid är kommen.