Vad skulle man äta på den yttersta dagen? I Nigella Lawsons Feast finns det ett kapitel om ”Ultimate feasts”. Med det menar hon den mat man skulle vilja äta sin sista dag på jorden och exemplifierar med de matförfrågningar som dödsdömda fångar gör i amerikanska fängelser. De hon skriver om sträcker sig från det enkla “Ett kopp te (från tepåse) och sex chocolate chip cookies” till det mer omfattande “Trettio jumboräkor, cocktailsås, bakad potatis, pommes frites, ketchup, smör, t-bensstek, choklad och malt-milkshake, vaniljglass och tre burkar Big Red”. Alltihop är förstås genuint sorgligt och makabert och ändå fullt av både mänskligt och kulinariskt intresse. Bloggen Dead Man Eating
berättar mer om de sista måltider som dödsdömda amerikanska fångar får eller önskar sig. Det faktum att de två sista leden inte alltid sammanfaller gör förstås alltsammans ännu mer ledsamt.
Den ultimata middagen är den dröm vi uppfostrats till att tro är lycka. Förutsatt att det smakar gott och snällt och lyckligt, förstås. Den ultimata tröstmaten, som bäddar in oss inför den smärta vi vet kommer. Det är bara det att vissa av oss vet det med större säkerhet. Och att smärtan är större eller mindre.
Jag vet en middag som skulle kunna vara min allra sista, min ultimata, den främsta trösten. Biff och bea. Jag vet, banaliteten i det har inga gränser, men så förhåller det sig också ofta med tröst (och med god mat). Den bryr sig inte om vad som passar sig, den följer inga trender, passar inte in i några dieter. Min kärlek till riktigt bra kött, stekt helt kort i het gjutjärnspanna så att det är knaperhårt, nästan svart utanpå och rått och blödande inuti har knappt heller några gränser. Och slänger man in en hemvevad béarnaise är jag som smör i varma händer. Kockens händer, då.
Resan börjar med att hitta det riktigt bra köttet. I Stockholm har vi många verkligt bra kötthandlare. Latinamerikanskt livs i Hötorgshallen öses över med välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning, Willy Olsson i Östermalmshallen har med sitt guldkött det kanske allra finaste som går att finna och även i vanliga livsmedelaffärer finns numera kött av ytterligt hög kvalitet. Det egenhängda på Klippet Daglivs är exempelvis strålande. Ett problem i sammanhanget är förstås priset. På alla de här ställena, utom möjligen latinamerikanarna, är köttet dyrt. Väldigt dyrt till och med. För en fin biff får man betala från 250 kronor kilot upp till 800 för de finaste bitarna hos Willy Olsson. Det kan man förstås tycka är hutlöst och i stället rycka åt sig en vaccad brasilianare för 79.50, men då får man faktiskt också vad man betalar för. Med klimatoron i bakhuvudet är det förresten rätt skönt att äta fenomenalt kött som är så dyrt att man inte har råd att äta det särskilt ofta.
Själv har jag också på senare tid blivit alltmer förtjust i Sandströms i Söderhallarna. Det är just det ekologiska, djurvänliga som lockar mig där. Allt deras nötkött kommer från gotländska gårdar som helt eller delvis odlar ekologiskt. Dessutom får côte-de-boeuf-raderna innanför glaset varje sann karnivor att gråta.
Okej, nu har vi köttet. Tjocka, fint marmorerade skivor av entrecôte eller utskuren biff efter smak, båda självklart med vacker fettkappa. Om man är hungrig räcker det emellertid inte med kött och sås. Då krävs potatis. Jag gör mina klyftpotatisar med inspiration från Heston Blumenthal. Jag har utarbetat ett recept på béarnaise som vem som helst lyckas med (tricket är rumsvarmt smör i tärningar i stället för smält som det står i alla recept). Den ultimata middagen är ett faktum.
Redaktionen avråder starkt från köpebea i allmänhet och Keldas lightbea i synnerhet.