Jag vet, jag vet. Att skälla på smakduellen är som att stjäla godis från småbarn. Eller som att lägga in ett skott mot öppet mål, som vår vän på Krubb trött påpekar. Men snälla. Sardellen är ingen fisk. Det är ett svenskt handelsnamn på ansjovis. Och att senare använda begreppet ansjovissmak för att beskriva sardellen är ytterst förvirrande om man inte berättat om det är samma fisk.
Att sardellerna sedan delas upp i kategorierna rakade eller rullade är ungefär lika informativt för läsaren som när personalen på Rikshistoriska delar upp alla djur i två huvudsakliga grupper: Döda djur och levande djur.
Det är mig en gåta hur man lyckas skriva en text om sardeller utan att lyckas informera om just någonting. Och om ni vill veta: Ett bra tips är att köpa sardeller i olivolja. Det är inget ofelbart knep men om fabrikanten kostat på olivolja är det i regel lite finare firrar i burken.
Lovar att publicera en mer uttömmande sardelltext lagom till påsk.
Kommentarer
10 svar till ”Smakduellen: Det jag inte säger …”
oliver? =)
Olle: Morgongrus i hjärnan. Korrat. Tack!
Jag är lite road av smakduellen, trots bristerna. Dock var sardelljämförelsen ganska underlig. Nu var det som om man gått in i en välsorterad butik och rafsat åt sig två likvärdiga produkter från hyllan. Priset var ungefär detsamma, och de är väl lika svåra att hitta utanför Stockholm. Att olika fabrikat av vad som helst kan skilja sig i smak är väl inte underligt.
Förslagsvis så görs en “skuggduell” på Taffel istället, nån vecka efter DN. Det kanske kan lära dem ett och annat (och mig också).
Peter: Ingen dum idé alls. Fast lite orättvist för de har ju begränsat utrymme och det har inte vi.
Orättvist bara om man vill vrida om näsan på DN. Men i den goda smakens (bokstavligt talat) namn?
Att de alls låter honom fortsätta är ett mysterium. Jag tror att det var sardeller jag köpte i en italiensk affär som var ytterst konstfullt ställda på “huvudet” i glasburken. I den andra var de rullade runt något men jag skulle göra bagna cauda så det behövde jag inte.
Och ansjovis kan i sin tur vara handelsnamn för skarpsill.
Och på naturhistoriska muséer, pratar vi levande vs. döda djur i utställningsverksamheten eller bakom kulisserna? Bakom kulisserna forskar de, djuren tenderar ändå att vara döda. Jag har i varje fall sett en hel sjöko bevarad i sprit. Ska man se dem levande föreslår jag att man beger sig till typ Skansen ;) eftersom att ha levande djur i utställnigsverksamhet på ett naturhistoriskt museum inte skulle bli så poppis. I längden.
(Hur kom jag att tänka på det här? Åh levande vd. döda djur…)
Men det handlar väl om parodi? Snälla, säg att det gör det.
Intresasnt konspirationsteori. Och så har vi susttit och dissat honom på våra bloggar i veckor… Tänk att man gick på den enkla! :-O