Som sparris

Den som läser litteratur om ätliga vilda växter kan lätt få intrycket att det växer sparris lite överallt i skog, på äng och längs stig. Att något kan ätas kokt “som sparris” tycks vara väldigt vanligt, vare sig det handlar om späda stjälkar, pålrötter eller rotskott. Omdömet matchas väl egentligen bara av “som spenat”, vilket brukar användas på alla typer av gröna blad. Och visst, är det avlångt och kan kokas eller ångas så att det får en mild, mjäll karaktär så är det väl sparris som ligger närmast till att jämföra med. Vi griper förstås efter referenser som kan förstås av alla och som vi helst själv upplevt. Att något smakar som “späda, skalade stjälkar av kvanne” blir inte lika begripligt. Speciellt om våren finns det sparrissubstitut överallt, åtminstone innan den riktiga kommer. Det kanske bästa har jag skrivit om förut, men i ett helt annat sammanhang: mjölkörten.

De späda stjälkarna av mjölkört, knappt linjallånga, är nämligen något av det spädaste som går att få tag på. Men det dröjer inte länge innan de får ett yttre skal av sega fibrer som gör stjälkarna mer eller mindre oätliga. Det gäller att passa på just nu, om några veckor är fönstret stängt. Själv passade jag på idag. Jag tog en lång svärmorssubventionerad promenad (om ni undrar över varför jag inte nattade de små vid den tiden) och plockade på mig örter och växter ur det utbud som just nu finns: mjölkörtsskott, nässlor förstås, skott av någon ärtväxt (gissar på gökärt), toppskott av stormåra (smakar gurkskal), harsyra, renfana (var försiktiga med den, smakar starkt, medicinlikt), violblommor, sommargyllen, blommor av vårlök, backlök och så löktraven, kanske min favoritört alla kategorier.

Stjälkarna skall hyfsas ungefär på samma sätt som sparris, efter att bladen repats av skall stjälken brytas av där den går lätt att bryta av, om den viker sig får man försöka lite högre upp. Om man vill kan man skrapa med en vass kniv ytterst på stjälkarna för att jämna till dem och få bort fibrer i vardande. Spara gärna de allra spädaste bladen längst upp, om inte annat ser det ser snyggt ut. Stjälkarna kan ätas som de är, men blir godare efter några minuters ångning.

Jag lade upp allt så snyggt jag förmådde i en tallrik och droppade över en god, kallpressad rapsolja, och smaksatte med mitt salt på ramslök och löktrav. Det var ett vårskrik jag såg framför mig, det spädaste som naturen kan erbjuda under hela året låg samlat där. Mjölkörtsstjälkarna var precis så mjälla som jag hade hoppats på. Men de hade en egen smak som jag inte riktigt kunde placera. Jag frågade sambo-Lisa, som funderade en stund innan hon kom på det. “De smakar som sparris.”

Och det gjorde de ju.