Sömn? Bliss? Isop?

Jag sitter på min balkong och stirrar lite tomt framför mig, blicken passerar några decimeter ovanför laptopens uppfällda skärm och är riktad mot oändligheten. Efter några nyliga vaknätter känns hjärnan lika spänstig som övermogen fransk kittost. Midsommarhelg stundar, men jag tror väl inte att den bjuder på några större chanser till lång, ostörd, djupsömn. Det är som det är med den saken, jag beklagar mig egentligen inte. De sover nu i alla fall, båda två.

En fördel med att vara nästan helt utvakad är att jag blir tom, slö och extra mottaglig för yttre intryck (som att något som gör motstånd ger efter). Alldeles nyss svepte en svala förbi balkongen på någon meters håll, med bra fart. Det fräste om vingarna, jag föreställde mig ljudet som en glödande ståltråd som släcks genom att hastigt dras i vatten. Tre korpar flyger makligt över vårt hus, och måsarna kallar till samling för att våldföra sig på studenternas sopor. Nu vrider jag huvudet lite till vänster, och ser på våra odlingar. Från vänster till höger: tobaksplanta, jordgubbe, krasse, gräslök, och så en blomlåda med örter: lavendel, blå isop, kryddsalvia och citrontimjan. Den risiga gräslöken överlevde den hårda vintern på balkongen, trots vår brist på omvårdnad och grön kärlek. Vi hade inte hjärta att slänga den, och nu börjar den vakna till liv igen. Jag kan se lite av Vallaskogen också, den frestar mig men jag orkar inte masa mig ut på en promenad idag, trots ljuset och luften. Vrider jag tillbaka huvudet igen ser jag en plastlåda med spirande vinterkrasse (syns inte på bilden); det ser ut som att det bara växer ogräs där, men strängt taget är det ju ett ogräs jag odlar.Bakom mig hör jag omänskliga skrik som bottnar i ångest och outhärdlig smärta. Det är min likaledes utvakade sambo som matar sina demoner genom att se ett avsnitt ur en i raden av förlossningssåpor.

Nu rör vinden knappt om i träden längre, och de börjar förvandlas. Jag vet inte om jag är den enda i världen om detta, men så länge träden rör sig för vinden ser jag dem bara som en projektion. Den tredje dimensionen finns bara i teorin, jag måste föreställa mig den. Då det stillnar på kvällen träder trädens djup fram och jag börjar känna det. Det är som när hjärnan äntligen finner ordningen i ett slumppunktsstereogram. Faktiskt kan man säga att allt i synfältet framför mig vecklas ut, bortåt.

Jag borde vara hungrig men vill inte äta. Jag borde vara trött men ids inte känna efter. Jag vill bara sitta på min balkong och titta på den smalnande ljusa randen  mot horisonten som skvallrar om att solen håller på att gå ner bakom husen. Alla drifter är avslagna, alla önskemål bortblåsta. Visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att jag nått nirvana.

En lång texts färd mot en simpel fråga: vad skall jag egentligen ha den där blå isopen till? Jag köpte den nämligen på känn, mest för namnet, faktiskt (som jag köper de flesta av mina viner och mediciner). Är det någon som kan hjälpa mig?