Soppan som bidde en sås – om vinkelvolter i köket

Det här med metaforer kan vara lite känsligt. Det som fungerar för en blir bara töntigt för en annan, och för den tredje så överladdat att denne inte ens kan läsa till slutet. Någon gång för länge sedan läste jag om en exempelsamling för usla metaforer, tror att den cirkulerades på skolor. En del var rätt usla, men andra helt underbara åtminstone för den som inte är så litterärt ängslig och som har ett udda sinne för humor i behåll. Metaforen jag minns bäst var hårdkokt och makaber och beskrev ljudet av en kropp som slog i backen efter ett fall från hög höjd som “en plastpåse full av grönsakssoppa”. Jag använde en variant av den senast igår, i ett helt annat sammanhang, faktiskt det rakt motsatta.

Men om jag ändå skulle försöka beskriva hur jag lagar mat (när det är som roligast) med en metafor skulle jag vara en simhoppare. Jag känner helt plötsligt för att göra en mollbergare av något slag och börjar utan att tänka eller planera att springa ut på svikten. Precis då plankan tar slut ångrar jag mig och bestämmer mig för att göra ett par framåtvolter istället, men då jag väl tryckt ifrån känner jag plötsligt för att slänga in en skruv också, trots att jag då givetvis kommit in helt fel. Jag vrider och vänder mig i luften tills jag bara ger upp och försöker landa så att jag åtminstone inte stänker ner domarna. Ibland blir det ett obarmhärtigt magplask som suger luften och lusten ur mig totalt, ibland mediokert och rent trist, men för det mesta blir det ändå ganska bra och rätt vad det är förvånar jag mig själv med en landning där jag mer sugs ner i vattnet än plaskar ner i det.

Så när en soppa idag blev till en sås till slut var allt i sin ordning. Egentligen började det som en gaspacho. Jag hade otroligt fina grönsaker från Tåkerns Trädgård hemma (jag är inte ensam om att gilla dem, kön till deras stånd på Bondens marknad igår var halvtimmelång) men började av någon anledning tänka på svamp istället.  Så här års har jag ändå alltid en papperspåse eller skål med blandad svamp i kylen, idag fanns där bland annat mandelriska och stolt fjällskivling. En gaspacho handlar ursprungligen om gammalt bröd och olivolja, och det finns egentligen ingen anledning att låsa sig till bara råa grönsaker. Varför inte göra en svampsoppa på samma sätt, mixa ner bröd och olivolja i buljong och stekt svamp och sedan servera den kall? Fast precis när jag skulle till att mixa ihop alltsammans tappade jag modet en aning vid tanken på en sen tvårätters söndagsmiddag mitt i nattningstimmen, och fick istället en emulsionssås från ett Gourmet-recept i huvudet (Gustav Otterberg gick lös på ramslök). Jag sträckte mig efter krondillen, höll tillbaka buljongmängden, struntade i olivoljan och avslutade istället med att mixa ner ett par klickar riktigt rumsvarmt smör (jag hade glömt att ställa in det).

När jag smakat av såsen med sherryvinäger och peppar sträckte jag ut mig i rätt hundradels sekund och slog i vattnet med ett kort och stumt och stänkfritt nedslag med vågor så små att de inte ens överlevde färden ut till bassängens kant, som om en ståldank släppts i vattnet från tre meters höjd. Ytan låg snart blank igen och publikum häpnade, medan jag själv torkade mig inför TV-kamerorna med en handduk stor som ett frimärke och försökte minnas: hur gjorde jag det där egentligen?