För den som vill se mig i köttvärlden samt förkovra sig i språkets magiska möjligheter gives ett tillfälle 27 maj. Då föreläser jag nämligen på Språkforum som anordnas av den eminenta Språktidningen. Jag har skrivit ett par snuttar i senaste utgåvorna av blaskan i fråga. Jag ska prata om konsten att skriva recept, inte för att jag har någon patentlösning utan för att jag klurat mycket på hur de ska skrivas. När jag haft matlagningskurser har jag nämligen noterat att mina elever sällan gör som jag skriver.
Jag ska också prata om hur man kan variera språket i något så standardiserat som recept. Ska man överhuvudtaget variera språket? En del anser att recept är av ondo, att det hämmar matlagningen och att det räcker med en ingredienslista utan angivna mängder och några enkla rader. Jag delar inte den uppfattningen. De läsare som gillar att improvisera och har självförtroende nog att göra det kommer att göra det ändå. Väldigt många matlagare behöver en petimätrig köksguide att hålla i handen under den skälvande färden till maträttens färdigställande.
Förövrigt får jag själv skälvan av sammanhanget. Språkforum, minsann. Sanningen att säga är jag riktigt urusel på språk. Att korrläsning är min akilleshäl vet redan mina trogna läsare. Meningar faller bort, bokstäver försvinner och uralstras mystiskt på de mest oväntade ställen. Och jag kan inte ens under pistolhot ta ut mer än de mer självklara ordklasserna. (Inte helt säker på vad en ordklass är för övrigt.) Grammatik var det tråkigaste jag visste under skoltiden och språkteknikaliteter har alltid tråkat ut mig något oerhört. Jag blir mer irriterad på folk som går med i föreningar mot särskrivning än folk som faktiskt skriver isär.
Visst ska svenska språket vårdas, men det är en livskraftig krabat. Det far minst lika mycket illa av ängslan som av okunnighet. Att göra sig lustig över andras språkfel kan vara ett effektivt sätt att tysta dem som redan innan är osäkra. Samtidigt är det naturligtvis ett bekymmer att så många handikappas av ett fattigt och felaktigt språk.
Just på grund av min ambivalens tycker jag att det ska bli vansinnigt stimulerande att vara med under hela dagen och kanske något minska den gigantiska kunskapsluckan i min hjärna. Hör ni ett svagt knaster i publiken under dagen är det förmodligen gamla gistna synapser, overksamma sen tonåren, som kopplas samman i min hjärna.
Nu en läsarfråga: Vad får er att vilja laga ett recept? Hur tycker ni att recept ska skrivas? Hur utförliga vill ni ha dem? Vad saknar ni ofta i recept? Har det gått åt helsicke någon gång?
Kommentarer
33 svar till ”Språkforum: Om att skriva recept”
Grammattiska fel?
Mycket sällan jag upptäcker sådana.
OK stavfel ibland. (För bråttom?)
Med vad spelar det för roll.
Din formuleringförmåga är viktigast och storartad.
Jag generar mig inte utan följer understundom recept. Fast det jag skulle vilja ha är en skiss innan själva punktandet tar vid. Att laga mat efter en punktlista får mig att tappa helhetkänslan direkt.
Ett recept speglar möjligen hur man gjorde en maträtt (i bästa fall), men inte hur man tänkte, vilken bild man hade i huvudet innan man började laga till maten som blev ett recept. En kompassriktning vill jag ha för att slippa tappa bort mig.
Som ett exempel, om man skall göra en omelett (påhittad nu i stundens allvar så ta inte för hårt på mängderna).
Man kan skriva.
1. Skiva en lök tunt.
2. Bryn lätt i olja, dra ner värmen och sjud tills löken doftar sött och tagit en brun färg.
3. Skala 3 potatisar (medelstora). Skär i tärningar.
4. Bryn i smör och råstek tills mjuka.
5. Vispa ihop 3 ägg med 3 msk vatten.
6. Tillsätt 1.5 tsk salt och 1 krm vitpeppar.
7. Hetta upp en stekpanna på medelvärme.
8. Lägg i smör och vänta tills det börjar brynas.
9. Lägg i potatis och lök och slå över äggsmeten.
10. Rör om tills omeletten börjar stelna men fortfarande är krämig på ovansidan.
11. Stjälp över omeletten på ett fat och ta ett par magborstare till den.
Det kanske räcker för många med “Mjukstek löken i olja eller smör tills den blir lite mosig och söt, det tar ett tag, minst en halvtimme på ganska låg temperatur. Själva vitsen med omeletten är att den söta löken passar så bra med potatisen, som råsteks så att den ligger ännu närmare löken i smaken. En tesked salt i äggsmeten är lagom för att precis märkas, men inte så att sältan tar över från de söta smakerna. Omeletten skall inte ha för mycket potatis i sig, då blir det för lite kontrast mellan den precis stelnade, krämiga äggsmeten och den tuggvänliga potatisen.”
Ett exempel på fri hand och i all hast, men jag hoppas att min tanke går fram.
Eftersom jag gillar både språk och recept lyder jag din uppmaning. Skriva recept har nog inte så mycket med grammatik att göra, mer om att vara strukturerad och precis. Till skillnad från skönlitteraturen får ett recept inte ha några luckor eller tomrum i texten. Den får gärna vara orsak-verkan-orienterad (typ att man inte ska hetta upp en sås med äggulor för att äggen koagulerar då, inte bara skriva att det inte ska vara för hett).
Sedan vill jag att ett recept har en liten inledning, där man kanske skriver lite mer personligt om receptet, dess ursprung etc, även om det bara är något så vanligt som svenska köttbullar.
Avslutningsvis måste det finnas flera alternativa serveringsförslag, gärna också restanvändning och förvaringsråd.
Och så tycker jag inte att man ska skriva recept i punktform, för det blir så tråkigt, men varje moment i nytt stycke. Om det ingår flera olika delar i recptet (typ deg och fyllning) tycker jag att man gärna kan ha en mellanrubrik, inte bara i ingredienslistan, utan också i beredningen. Dessutom är det alltid bra med alternativa ingredienser, har jag t ex inte tillgång till något konstigt (sånt som Gitto använder) kanske det blir åtminstone halvtnästan lika bra med något annat.
Och så får det absolut onte finnas några särskrivningar . . .
Nu tycker jag man kan förhålla sig lite olika till texter om hur man lagar mat.
Det jag vill kalla recept bör åtminstone innehålla både ingredienser, mängder och instruktioner inklusive temperatur- och tidsangivelser. För att göra det lite mer attraktivt och ytterligare pedagogiskt är väl en inledning eller berättelse enligt ovanstående kommentatorer bra.
Jag tycker dock inte att recept alltid är vägen att gå (och detta kan väl betraktas som en avvikelse från ämnet) när man ska beskriva sin matlagning eller hjälpa andra med sin. Ibland kan det passa bättre med en text enbart inriktad på att inspirera och som bara innehåller idén eller de mest rudimentära stegen. Eller upplevelsen. Men, som sagt, då är det ju inte ett recept.
Recept är som protokoll, för den som skall använda dem första gången måste de vara onödigt detaljerade, och förklara vad man gör och varför. Sedan kan användaren skriva sina egna varianter.
Såg att Ola Wikander är med på språkforum, om hans fördrag är lika intressanta som hans böcker, så kan det bli mycket intressant.
Jag har en annan receptaspekt — jag vill att barn och de villrådiga och matlagningsovana ska förstå.
I Rutiga kokboken står det om smulpaj att man ska “arbeta i matfettet”. Jag har med rödpenna redigerat så att det nu står “blanda i smöret”.
Och jag (som räknar in mig bland de villrådiga matälskarna) uppskattar otroligt mycket när det står VARFÖR man ska göra si eller så och när man får alternativ på ingredienser. Så:
“För att inte ödletungan ska få en besk smak är det viktigt att du sköljer den i öl. Har du inte tillgång till ödletunga går det lika bra med selleri.”
Bra aspekt Lotten!
Vidare vill även jag personligen ha med förklaringar till VARFÖR man ska göra allt man ska göra. Problemet är att jag är en lite speciell målgrupp, jag tror de flesta klarar sig med VAD de ska göra och att VARFÖR är överkurs.
Och just det Lotten, det är jätteviktigt att man får alternativ till tomatillosarna eller galnagalen.
Och så en (inte så överraskande) sak till: bilder är bra! Bilder på processen. Ibland är bilder som gör en sugen bra, ibland är bilder som hjälper en få en uppfattning om hur slutresultatet ska se ut bra. Men jag tycker att bilder på hur det ser ut när man håller på som är viktigast. för att inte tala om filmer. Så var det sagt!
Jag uppskattar när det står hur resultatet borde se ut, typ: “blanda såsen, som ska ha samma konsistens som jordgubbskräm, med potatisen” så man liksom får en hint om att något kanske gått fel om man står där med en sås som är helt vattenrinnig, alternativt som keso i konsistensen.
Och ungefärliga tidsangivelser: typ “vispa till allt blivit ett fast skum, det tar några minuter” inte bara “vispa till allt blivit ett fast skum”, vilket kan lämna en med frågan: hur fast? vaddå skum? tar det en hel timme?
I likhet med Patrik gillar jag också att få VARFÖR, annars tenderar jag att hoppa över steg som framstår som överflödiga (och stå där med kesoliknande sås ;) ).
Lisa! Det finns ingen matskribent som skriver så lustfyllt, lekfullt och personligt som du. Språkbegåvningar kommer i olika storlekar och former. Korrläsa kan vilken idiot som helst. Formulera sig så att folk läser är en stor konst. Den behärskar du!
Tycker att det borde vara självklart med en tydlig “mis en place” när man skriver sitt recept. Alltså att man börjar med att beskriva vilka råvaror som ska användas och hur man ska hantera dem. Först därefter kan man gå in på tillredning.
Om vi tar som exempel och studerar Peters receptbeskrivning ovan så börjar han hacka lök och fräsa smör. Sedan börjar han skala potatien. I min värd förstörs smöret enligt denna hantering.
Om man istället talar om att man först hackar lök, skalar och tärnar potatis, vispar ihop ägg, vatten och salt så har man gjort förberedelser som inte sedan stör tågordningen. Då blir tillredningen enkel att beskriva och följa
Jag gillar att i amerikanska tidningar så skriver man ofta ut storleken på formen om man skall ha en sån.
Jag vill dessutom ha exakta mått i en kokbok så att min mat kommer så nära författarens som möjligt, sen är det ju fritt att justera smaken, men lagar jag Gordons mat vill jag inte att den skall smaka Karin
Nu låter jag inställsam men jag har just tiggt söndagsbilagan av min mor för att jag ville skicka artikeln om primörer till en väninna i förskingringen (Sigtuna av alla platser) där hon inte nås av sydsvenskan, och det var då inte främst för de för all del frestande recepten utan för att det var så roligt att läsa dem. Fortsätt bara precis som du gör. För övrigt gillar jag också språktidningen.
Bara du inte missade att jag faktiskt dissade punkt-för-punkt-beskrivningen i mitt inlägg, Björn.
Som somliga redan sagt så är det viktigt att ett recept kan följas av alla och det inkluderar nybörjare. Att tidigt skriva svårighetsgraden på en rätt är aldrig fel heller. Nybörjare ska inte börja med pressad anka helt enkelt.
Vissa recept kräver noggrannheten i exakta mått också. Då känns det dumt att inte ha med dem i alla recept. Dock kan man ju skriva vid vissa ingredienser att “det är efter smak”.
När det gäller språk så är det viktigaste att man inte skriver isär tycker jag. :)
Off topic: “Crêperiet” har öppnat sidan om Korvhuset i Malmö (den på Västra Kanalgatan). Det kan vara värt att prova nästa gång du är i stan. Jag vet inte om det är bra än… jag tänkte vänta på ditt utlåtande. :P
Tack för all input!
Det jag lärt mig mest på är att se folk laga mina recept på matlagningskurser. De gör ju inte som jag skriver!
Lisa. Bra! Uppfostra! Jag inser att jag inte så mycket skrev för att berätta för dig hur du ska skriva recept för det gör du verkligen jättebra utan mer för att ventilera min egna högst temporära tankar i ämnet.
Puss!
PAtrik
En sak till! Om nån inte har en susning om hur mycket 3 cm är!!!!!!!!!
Herregud?!?=!?!
Lisa, det jag skulle vilja ha är en beskrivning av själva tanken i receptet först, idén, det nya, varför man gör allt. En upprapning i punkter kommer man inte ifrån, men om jag vet varför jag gör allt blir det lättare att se helheten och inte stirra på om det skall vara 1.5 tsk eller 1 tsk salt.
Kan man inte skapa en själv då genom att läsa igenom receptet innan? Möjligen, men när jag följer recept är de många gånger skrivna av nån med kunskaper och förmågor skyhögt över mina och det är inte alltid jag klurar ut det väsentliga.
Peter: jag tror helt enkelt inte att det får plats. Och de flesta skull nog bara bli förvirrade. Man får försöka påpeka en del i ingressen och en del i receptet. Ytterligare ett problem är att om recept är för långa ser de svåra ut och då lagar folk det inte alls.
Patrik: Det var meningen att ni skulle ventilera, det var inte meningen att vara mästrande. Shoot!
Patrik: Tro mig det kan bli både 1,5 cm och 5 cm, däremot vet de flesta hur stora sockerbitar är. 1 cm brukar bli hyfsat rätt konstigt nog.
Lisa, så är det säkert. Det var bara mina…vad säger man på svenska? 50 öre?
Appropå stekning av lök, tider och resultat: ofta står det i recept att man ska steka löken i t1 antal minuter på låg eller mellanvärme tills den blir genomskinlig, eller i t2 antal minuter på låg eller mellanvärme tills den bli gyllenbrun. På min spis i min panna på Heleneborgsgatan passar nästan aldrig tidsangivelsen, värmen och resulterande färg/konsistens ihop. Om man utgår från att resultatet är givet att det ska vara korrekt (jag kan ju iofs ha fel uppfattning om vad gyllenbrun respektive genomskinlig är, men det tror jag inte) så är någon av källorna fel och eftersom tidsangivelserna oftast liknar varnadra återstår då värmen.
Låg, mellan, hög är alldeles för trubbigt angivet. Beror väl till viss del på att det inte finns standardiserade spisar elelr att de faktiskt beter sig olika beroende på ålder använding etc. Man kan lösa detta med exempelvis hur smöret/oljan beter sig i pannan, men då är det viktigt att ange hur snabbt exempelvis smöret bryns eller huir lång tid det tar till det slutar bubbla och det händer ju aldrig. Och hur gör man när man rostar kryddor? Då använder man ju inget fett.
Tankar som dök upp en tisdagsmorgon.
Vad många bra förslag! Jag kan också sakna angivelser ang. storleken på formar – hur tunna ska browniesarna bli egentligen? Men de flesta svenska recepten är kanske anpassade till långpannor av satandardstorlek?
Den första kokboken jag fick och använde mig av var “Vi bakar”:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9155226035
(dock med bara bakdelen, de var inte ihopslagna på den tiden) och jag älskar än idag de pedagogiska ritningarna för varje steg. Om jag har tid brukar jag gå igenom ett recept och sedan översätta det till bildinstruktioner på ett A4 – det blir nästan som ett flödesschema med bilder. Detta underlättar väldigt mkt för mig jämfört med text-recept (jag skriver 3 dl mjöl istf att rita mjölpaket och dl-mått, men jag ritar en bunke, kastrull e.dyl. och skriver ut ingredienser med pilar in i kärlet, och har lite egna tecken för att t.ex. skilja på röra och vispa). Jag får en helt annan överblick av processen.
Idealreceptet för mig är att ha en inledning där maträtten beskrivs, gärna något kort om varifrån den kommer, tradition, vad den brukar serveras till, men framför allt skulle jag här vilja ha beskrivningar på varför det är viktigt att låta löken svettas i 30 min, skära bitarna i just storleken X osv. Därefter vill jag ha en ingredienslista i den ordning som jag kommer att behöva varorna (varför är inte detta en självklarthet?) och till slut instruktionerna i punktform. Gärna ha med alla stegen, men förklaringarna föredrar jag som sagt att ha i inledningen, så att själva instruktionerna blir så enkla, rena och överblickbara som möjligt. Även här är det givetvis jätteviktigt att allt kommer i rätt ordning, så att det inte blir som Björn skrev. Receptet ska utvecklas i realtid, eller hur jag ska uttrycka mig. Även om man givetvis ska läsa igenom hela receptet innan man börjar, så ska man sen kunna följa det ett steg i taget. En genväg är förstås att redan i ingredienslistan ange att potatisen ska vara skalad (och tärnad?). Mis en place kan inkorporeras i ingredienslistan.
Jag vill alltid veta varför skribenten har valt att skriva receptet. Är det för att dela med sig ett nostalgiskt familjerecept, kanske att utforska ett speciellt geografiskt matområde eller ett försök till en ultimat tolkning. Anledningen kan variera i det oändliga, men jag vill veta så att jag förstår varför när det står “1.25g vitlök” eller “2-3 klyftor, mer om du vill”.
Därför är ingressen väldigt viktig, den ska beskriva receptets syfte och få mig intresserad, sedan kan det vara för att laga Vorschmack exakt som Mannerheim ville ha den serverad, eller hur man på 38 försök söker det absolut perfektaste creme caramel receptet. Receptskrivandet blir då helt olika beroende på syftet, men känner man bara till detta syfte så blir båda lika tillfredställande om ingressen väckte intresset och satte förväntningarna på rätt spår.
För tillfället ligger mitt receptideal inte åt just det stringenta som i exemplen ovan, utan åt det det friare, avslappnade sätt som Slater använder i Appetite. I ingressen talar han om varför han gillar receptet eller när han tycker att det borde passa, efter humör, tillfälle eller kanske något annat. Sedan en ingridiensförtäckning på ett ungefär, som följs av beskrivning som oftast talar om vad man vill uppnå (tex genomskinlig lök) och hur man bäst får det (stek på för din spis svag värme, räkna med upp emot 20-30 minuter). Därefter kommer en lista på receptvarianter och utökningar som man kan välja om man har lust. Avstressande, pedagogiskt och uppmuntrande.
Jag hittade en artikel som ger 6 exempel online, tyvärr är inledningarna förkortade till bara någon mening, men annars är recepten och uppföljningarna direkt från boken.
http://www.ivillage.co.uk/food/cook/fast/articles/0,,177267_180748,00.html
Gick i fällan.. blev både prenumerant (via mitt företag) på Språktidningen (känns lite främmande för den är, hör och häpna, på svenska!) och anmälde mig direkt till “Språkforum”…
Ok, jag gillar Jonas Hassem Khemiri sedan länge och absolut älskar LFW … :D Därför tycker jag att programmet för den dagen är värt pengarna och tiden som man investerar.
Och jag hade tur eftersom den 25 ska jag till en matgrej med Mexikanska Ambassaden… hoppas bara att min vanliga arbetsgivare säger ok :P (borta 2 dagar i streck… ahhhh)
Återkommer med recension senare.
Karin skrev:
“Jag vill dessutom ha exakta mått i en kokbok så att min mat kommer så nära författarens som möjligt, sen är det ju fritt att justera smaken, men lagar jag Gordons mat vill jag inte att den skall smaka Karin”
Precis. Man följer recept för att slippa laga sin egen mat.
Jag följer alltid ett recept till punkt och pricka första gången, även om jag anar oråd. Ibland blir man ruskigt överraskad över att ngn tillsynes oviktig detalj var viktig.
Recept kan i många fall vara mycket hämmande. När man börjar baka, eller pysslar med gelatin osv är det bra att få en känsla för hur 1 kg mjöl förhåller sig till vätska, jäst etc. Bästa recepttestaren sitter under näsan – den använder vi alltför sällan. Kan man bara lite basic matlagning kan de flesta improvisera ihop sköna rätter. Det handlar bara om att våga testa och släppa loss en aning. Vad kan hända?
Någon som sett ett bra exakt recept på hur man målar en bra tavla, skriver en bok eller låt??
Så, nu kryper jag tillbaka under min sten…
Den här diskussionen är sjukt intressant.
Fredrik L- Vad roligt att läsa att det finns fler än jag som gillar Nigel Slater! Han är den absoluta favoriten sedan många år. Så avslappnat och inspirerande!Hans senaste kokbok “Tender” är en dröm om man dessutom gillar att påta i trädgården, eller botanisera på något välsorterat torg för all del.
För övrigt vill jag gärna ha ugnstempen i början på receptet och storlek på formarna om det handlar om bakverk, pajer etc..
@Peter: Jag tycker att det underlättar att skriva ut en finhackad lök, två rivna morötter, 1 dl färdigkokta linser o.s.v redan i ingredienslistan. Det gör att jag snabbt kan få en överskådlig bild av både ingredienser och tillvägagångssätt – utan att behöva läsa beskrivningen. Jag tycker även att det sparar textutrymme, ger plats till roligare ingresser, beskrivningar och till förklaringar.
Mitt problem är att bedöma tidsaspekten, hur långt tid det tar att förbereda något inför matlagningen (Mis en place). Hur ska jag som receptskapare veta hur snabbt du hackar en lök eller river en morot? Struntar man i att beakta med tidsåtgången för förberedelser så blir ju tillagningstiden oftast föredömligt kort. Men receptanvändarna kan känna sig lurade. Å andra sidan är det besinningslöst tråkigt att läsa (och skriva) receptbeskrivningar där det står: Hacka löken fint. Riv sedan morötterna. Koka linserna ställ dem åt sidan…
Linda: Jag undviker numera att skriva ut t ex 1 finhackad lök i ingrediensförteckningen. Orsaken är att många då hackar upp sakerna för lång tid i förväg vilket ger besk lök och smaklösa örter. Dessutom vill många av lagarna ha mer konkreta tips på hur man t ex hackar en lök. Och det gör att mindre kunniga har svårt att planera in de olika momenten så att tillagningen går så snabbt som möjligt. Att skriva den typen av recept funkar bra för kunniga kockar, sämre för nybörjare. Det här har jag märkt på mina matlagningskurser.
Här menar jag att det finns en knut.
“Alla råd gäller inte för alla alltid” läste jag någonstans för länge sedan. Alla recept kan inte heller skrivas för alla alltid.
Det går inte i att i samma andetag ge givande instruktioner till nybörjaren och den erfarne.
Jag avskyr nästintill att läsa Laga Lätts recept, för de förminskar matlagaren i mina ögon, detta fast jag ganska ofta lagar samma typ av mat själv.
Coops recept är det nästan samma sak med. Men: jag sätter dem gärna i händerna på mina barn när de ska vara kökschefer, resultaten blir oftast väldigt bra och de unga kockarna klarar det med glans. Det är tydligt och informativt.
Själv läser jag med glädje t ex Hiram eller Anna Bergenström för att de inte är så exakta men lyckas framhålla det viktiga: “Ta lagom mycket majonnäs så att röran precis håller ihop” eller “Just här ska man inte snåla med saltet”. Ofta parat med “Gör som du vill, så blir det gott.”
Det är nog det jag gillar hos Jamie Oliver också.
Fast så fort jag ger mig ut på hal is, som det asiatiska köket, måste det vara noggranna anvisningar för då kan inte min inbyggda smakpallett guida längre.
Alltså behöver åtminstone receptsamlingar (till skillnad mot enstaka recept) ha någon slags indikation på vad som krävs av den som ska laga recepten. Är det en för riktiga färskingar eller en för dem som tillbringat en del tid i köket redan? Det kan det slarvas med!Att ha en genuin förståelse för den tilltänkta läsekretsen.
Jag skriver naturligtvis recepten annorlunda när jag skriver för breda Sydis än när jag skrev för smala Gourmet. Jag tror ändå att utförliga och noggranna recept i regel är bättre. När jag har mina matlagningskurser är det en väldigt blandad publik, men även de superkunniga gör en del misstag och går onödiga omvägar. Visserligen blir recepten ibland väl långa, men det har liksom alltmer blivit min grej att skriva utförliga recept. Och hur noga man än försöker vara så upptäcker jag nya saker att förbättra och lägga till när jag ser någon laga dem.
Jag är själv en sån där ungefärlig kock som helst inte lagar efter utförliga recept. Men vi är en liten skara. Och när jag väl lagar efter ett detaljerat recept måste jag till min skam säga att resultatet blir bättre och att jag ofta lär mig nya saker.
Det som är mammas gata för vissa är ett nytt universum för andra. Tycker man att man kan är det ju bara att skumläsa och sen laga efter eget huvud.
I de allra flesta matrecept kan jag inte ta kryddningen på allvar, det är ju så lite kryddor! Oftast improviserar jag med kryddningen redan första gången jag lagar ett recept. Nu äter jag bara vegetariskt och kryddor bär ju mer upp min mat än annan, föreställer jag mig.