Skandalen för svensk grisproduktion var i veckan ett faktum när missförhållandena på en svensk grisgård avslöjades. Som om det inte räckte, visade sig ägaren också vara en förtroendevald på höga poster inom Bondesverige. Det var en riktigt medial mumsbit.
Men frågan är om det inte är något större som brister, när det idag visar sig att TV-bonden Karl-Petter Bergvall också står på listan över anmälda djurplågare. Bergvall är en av de allra tydligaste profilerna i senare års svärmeri för bönder. Bergvall och hans kollegor har engagerat massor av konsumenter, som har älskat att se dem sköta om sina djur, söka fruar och lära sig foxtrot och rumba. De har blivit våra nya hjältar.
Och nu är de djurplågare. Hur kunde det bli så här?
Den enkla förklaringen är att bakom varje billig fläskkotlett finns en industri. När jordbruksminister Eskil Erlandsson nu är upprörd över missförhållandena, handlar det enbart om krokodiltårar. Han vet att det ser ut så här i svenska svinstall.
Nu ropas det på djurskyddsmärkning och kameraövervakning i grisstallarna, så att vi konsumenter ska kunna kontrollera bönderna. Men min stilla undran är, vore det inte bättre om producenterna återigen började arbeta med etik och djuromsorg ? Det är bortåt 20 år sedan som de frågorna på allvar diskuterades och även ledde till rätt stora förändringar av djurskötseln, att reaktionen kommer nu var inte oväntat. Och vore det inte bättre om vi konsumenter äntligen kunde börja förstå att djuromsorg är något som kostar pengar. Så länge vi trycker i oss 36 kg fläskkött per person och år och till dagens låga priser, så får vi den industri vi förtjänar.
Nu låter det från visst mediahåll som att det inte finns några alternativ. All grisuppfödning dras över en kam. KRAV-reglerna utmålas som tandslösa och skillnaderna som obefintliga.Men det är åsikter som bara den som aldrig satt sin fot i några slaktsvinsstall kan kosta på sig. Skillnaderna är tydliga och vi hittar dem i uppfödningen av KRAV-grisarna, men även hos enstaka konventionella grisuppfödare som Nibble Gårdsgris utanför Västerås.
Viisst, även alternativen är i många fall storskaliga och en kompromiss mellan etik/miljö och affärsmässig produktion, men som jag ser det så är det ändå en produktion som bönderna kan stå för och som vi konsumenter kan köpa med gott samvete. Nu verkar det snarare som att det bästa vore om vi alla kunde ha vår egen gris på balkongen, då skulle vi få både full kontroll och närodlat på riktigt.
Jag vet inte riktigt hur du har det på din balkong, men jag är i alla fall inte intresserad av det. Det skulle till att börja med bli en rätt dyr gris och med tanke på att vi redan i dag inte är beredda att betala för alternativen, KRAV-grisarna står bara för någon procent av grisproduktionen, så tror jag inte att balkonggrisen är ett ekonomiskt alternativ.
Skandalen visar också på det ökade glappet mellan matproduktionen och konsumenterna. Det räcker inte med att en bonde dansar en sommar eller två, även om det är i TV, det behövs en betydligt bättre kommunikation med konsumenterna. Ett samtal om hur vår mat ska produceras och vad vi egentligen är beredda att betala för detta.
Vegetariskt, Nibble eller grisfritt? Hur lever ni och hur kommer ni att göra i framtiden? Och vad är det egenltigen som gått så fel i dagens grisproduktion? Gläfs och grymta i vår grisdiskussion!
