Ni känner till mjölksyrning antar jag. Det är det där som hälsomänniskor med lite för breda leenden håller på med. De syrar allt och äter det sedan lite hetsigt och avslutar med att dricka lagen. Därefter börjar de predika om mjölksyrabakterier, detox och fan vet allt. Vi andra då, som inte springer långlopp eller bryr oss om bakteriekulturen i magen, kan vi mjölksyra saker och sen göra dem onyttiga? Ja det kan vi faktiskt, visar det sig.
Jag snubblade över det här receptet för några veckor sedan och alla bitar föll liksom på plats. MAN KAN GÖRA SYRADE POMMES FRITES. Vi utnyttjar den fina syrliga smaken men tvärdödar mjölksyrabakterierna genom fritering och det hela resulterar i att vi blir tjockare men lite gladare. Jag tjattrar så klart mest. Självklart kan man försöka röra på sig också och att dö pommes frites-döden är jag inte speciellt sugen på.
Det första jag tänkte på när jag läste receptet var att det borde gå att kimchifiera pommes fritsen så jag gjorde ett försök (eller snarare tre försök innan jag blev nöjd). Kimchilag, en veckas bubbling och sen fritering.
Smaken då? För det första så är det skapligt salt redan från inläggningen så se upp med att eftersalta. Smaken ligger åt kimchihållet och man kan utan att skämmas ha extra mycket chili i lagen då friteringen tar bort en hel del styrka. Inte så konstigt med tanke på att capsaicin (det starka ämnet i chili) är fettlöstligt och således diffunderar ut i oljan. Potatisen blir lite speciell i konsistensen av att syras så för att det inte ska kännas som inlagd gurka i mitten av pommes fritsen så måste de förfriteras mycket längre än vanligt.
Det är svårt att säga om alla kan tänkas älska det här på samma sätt som jag gjorde. En förutsättning är nog att man gillar mjölksyrade grejer. Jag serverade med dillmajonnäs då jag tycker att dill och chili smakar så bra tillsammans, men man kanske hellre skulle ha något som inte är så syrligt att doppa dem i, det blir lite tårta på tårta att kombinera majonnäs med mjölksyrat.
För övrigt så känner jag en del hälsomänniskor. De är ofta snälla de också, smala men snälla.
