Tåg, flyg, moralkickar och goda grisar

Nu sitter jag och vibrerar på X2000 mot Köpenhamn. Det är inte ofta jag åker på pressresor i synnerhet inte när danska motsvarigheten till Köttinformation bjuder. Jag har en del synpunkter på dansk grisuppfödning. Inte bara är den ett betydande miljöproblem, det är fortfarande tillåtet att surra suggorna när de har grisat. Visserligen håller en hel del av oskicken på att fasas ut till 2013 tack vare nya EU-regler, men jag äter inte dansk gris efter att ha sett bilderna på suggorna.

Skälet till att jag nu låter mig bjudas är att vi ska kika på ekologisk grisproduktion, något jag är intresserad av. Är ekologistämpeln bara kosmetika; ett sätt för oss att för ett någre högre pris köpa oss fria från debatten om köttkonsumtionens konsekvenser? Eller finns det ett vettigt sätt för oss att stilla vår köttlusta? Blir vi manipulerade av danskarnas köttintressenter när den ekologiska mönsterfarmen visas upp  som ett slags Theresienstadt?

Eh, jag försöker i alla fall intala mig att det är ren och skär profesionalism som är orsaken till att jag sitter på tåget nu. Inte det faktum att arrangörerna sockrade erbjudandet med en kvälls matlagning på Meyers Madhus osamt en lunch på noma.

De andra inbjudna skribenterna är inte på tåget. De flyger. Något barnsligt och egensinnigt  i mig gjorde uppror mot tanken på att flyga fram och tillbaka till Köpenhamn och se på ekologisk grisuppfödning. Jag fixar inte att rättfärdiga det med att det är en jobbresa. Det är med utsläpp som med kalorier: alla räknas. Det vi äter stående, födelsedagstårtor, jobbaöver-dajmen, produktprover och bakfyllepizzan. Varken kroppen eller klotet bryr sig om våra ursäkter.

Jag gick upp vid 5 i morse för att ta ett tidigt tå och sitter här ångande av självgodhet. Problemet är förstås att om alla andra matskribenter kräver att få åka tåg nästa gång måste jag kanske cykla för att få samma moralkick.