Talgoxen, senvinterns rebell

På väg till jobbet, cykeln kasade på ett otäckt sätt mellan de knaggliga spåren som löpte på snedden över den isbelagda cykelvägen. Gråkallt var det, och så fuktigt att andedräkten frös fast i hakan som ett extra skägg. Jag hade tappat modet, det är lätt att göra det under senvintern som aldrig tycks vilja se sig besegrad utan framhärdar i brygga tills den skrikande piskas till underkastelse av gumman Tö. Februari kan vara ett riktigt elände till månad, så kort den är. Humöret var inte på topp, trots det becksvarta morgonkaffet jag hällt i mig nyss. Till råga på allt satt där en talgoxe i en isfrostad buske och pep ett käckt och vårligt titt-uut, som ett hån. När jag halkade förbi den kunde jag inte hålla mig utan muttrade surt ett -Men håll käften...

Fågeln tystnade som om den överraskats av en luftgevärskula i huvudet. Gott så, tänkte jag, knip igen bara, och koncentrerade mig återigen på att överleva cykelturen till jobbet. Men så brummade det till vid vänstra örat, talgoxen svepte förbi tätt, tätt och satte sig sedan på mitt styre och tittade uppfordrande på mig med sina blanka pepparkornsögon (faktiskt bara det ena, den vände ena sidan av huvudet mot mig) och gjorde ingen ansats till att flyga iväg igen. -Min herre, väste den hest och föga talgoxelikt när jag väl fått cykeln att stanna, jag förstod det som att ni hade synpunkter på min sång?

Talgoxen talade! Men jag fann mig snabbt. -Inte på sången, bäste talgoxe, men på tidpunkten. Du är lite för tidigt ute med ditt vårflöjtande. Jag vill inte ha dina goda nyheter nu, innan solen börjat värma mitt ansikte och takdroppet har högre takt än min puls. Din sång är mitt hopp, det första beviset på att jag överlevt ännu en jävla vinter. Jag vill höra dig när jag tar barnen till skogen för att jaga rännilar att dämma, när jag måste kisa mot den sockerkorniga snön, när jag måste börja öppna jackan lite i halsen. Att få höra dig nu är för tidigt. Vänta några veckor, snälla.

Det var åtminstone ingen ilsken eller ogin talgoxe, den lyssnade artigt på min utläggning men skakade lätt på sin lilla svarthuvade skalle, som för att ge en subtil vink om att den avsåg att anmäla en avvikande åsikt. En verserad rackare var det också, det märkte jag när den harklat sig och väst vidare: -Min herre, jag har lyssnat på vad ni har att säga. Och låt mig redan till en början säga att jag har förståelse för er ståndpunkt. Även jag, ett lågt stående djur, lever upp under våren, när solen värmer min skrud och termiken smeker mina korta men envisa vingar. Det pirrar och sjuder i min späda fågelkropp och jag bara måste få ge hals, med varje titt-uut lever jag ännu lite mer. Där är vi ense, men min herre, ni förmår inte att se vad ni har framför er just nu. Äntligen har vi riktiga dagar. Det är ljust när dagistågen går på morgonen, och det är ljust när de går hem igen. Det finns tid för lek innan ni tar era människobarn hem till redet, och såg jag inte just er med era förtjusande små åka romp i pulkabacken i fredags, medan solen lyste upp era förehavanden? Är inte bara det värt en drill? Och titta noga, min herre, vid en vägg som vetter åt söder, hur det knoppar och spirar grönt där snön vikt undan. Det må dröja några veckor tills det stora lyftet kommer, men kan man inte sjunga ändå?

Talgoxen fortsatte. Ju längre den talade, ju fler hoppfulla tecken och signaler den räknade upp desto mildare blev jag till humöret och jag var redo att erkänna att min otidighet varit lite förhastad. Kallt, det var det och isigt och jävligt men det var kanske nu jag som mest behövde talgoxens sång. I smällkalla och bottenfrusna februari är talgoxen den enda som vågar trotsa övermakten, glaciärisen, den enda som ids sjunga, en ursinnig urkraft i svarta och gula fjädrar, en plutoniumdriven gigant i pytteformat som inom sig har styrka nog att stå upp när vi andra hasar dubbelvikta med pannan skrapad i blod mot grus och salt.

Jag bad talgoxen om ursäkt, och den knixade med nacken som för att visa att ursäkten tagits emot och att det inte fanns någon beef mellan oss. Den bredde ut sina vingar som för att flyga iväg, men dröjde lite, slog ryckigt med vingarna mest för att hålla balansen medan den sade sitt allra sista:

–Min herre, betänk också att den som bor ute och måste frysa arslet av sig från november till mars på en diet av brödkanter och härskna solrosfrön förtjänar lite slak lina ibland. Sedan brummade den iväg på sina små vingar. Jag tog nytt tag om styret och cyklade vidare mot jobbet, uppläxad av denna vältaliga tätting. Bakom mig steg snart pyttefågelns hoppingivande trots mot himlen:

-Titt-uut…titt-uut…