Låt oss säga det på en gång – de svampar som hamnar i mina sojakok är sällan prima vara. Tvärtom kan de utgöra en sorglig syn. Där är de mjuknande karljohansvamparna med gulnande rör som jag mot bättre vetande lät komma med i korgen. Där är de kremlor som knoppade så fint i barrmattan men som aldrig fann sin plats. En näve alltför tidiga trattkantareller som det är föga mening att ta hand om. En näve alltför sena kantareller, utslagna och krusigt deformerade. En slokande hatt av stolt fjällskivling. Champinjonerna som hunnit fälla upp sina undertill kolsvarta parasoller.
Alla ligger de i stora grytan, skurna i slarviga bitar, jämte en näve vitlöksklyftor, en gul lök, några lagerblad, pepparkorn och en bit ingefära. De väntar på sin tid, jag sätter inte på sojakoket förrän all svamp är finrensad. Alltid kan ett dåligt exemplar av en mer ädel svamp skäras rent och ge ett litet men uppskattat bidrag.
Där de väntar på sitt öde i grytan ser jag dem som ett gäng ärrade och oregerliga straffångar som med några rassliga bössor i händerna fått en sista chans att bidra till samhällets nytta genom att anmäla sig frivilligt till ett självmordsuppdrag. De står och hänger kring en gammal lastbil i väntan på order, slitna och falnade men de har nåt i sig än. Uppsittning! I med en slurk vatten, plattan på och så bär det iväg.
I hettan exploderar svampens celler och den släpper ifrån sig sitt vatten. På några minuter sjunker allt ihop till en blöt, gråsvart bubblande sörja. Ljudet är urtida, smaskande, blubbande, kanske likt den lerpöl sjudande av vulkaniska gaser där urcellen en gång tog form, den primitiva livsform som tog några miljarder år på sig att utvecklas till en sådan som jag: en trött, hungrig svampplockare som rör i en allt mer sporsvartnande svampgröt. En ovärdig syssla för skapelsens krona, kan tyckas.
Efter en timmes sjudande eller när tålamodet tryter, vilket som nu kommer först, silar jag ner spadet i en mindre kastrull. Nu skall sojan reduceras, och det får ta sin tid. Sjudande sjunker ytan millimeter för millimeter, och sojan går från ett simmigt avkok till något som mest liknar råolja: trögflytande, blankt. Jag slänger i en nypa salt och en nypa socker och smakar av. Det smakar alltid likadant. Särarten hos de olika svamparna har kvästs och de existerar nu bara i en helhet: den svartaste och mörkaste tänkbara svampsmak, redo att svärta och smaksätta vilken soppa, gryta eller sås som helst.
Sergeanten knäböjer vid den anonyma massgraven och tar av sig sin flottiga mössa. Han tar en djup klunk ur en flaska med bourbon, resten slår han ut över det grovt ihopsnickrade träkorset.
-Tack för vad ni gjorde. Men ingen kommer att minnas er.
Kommentarer
14 svar till ”Tankar kring ett sojakok”
Kul skrivet!
http://www.youtube.com/watch?v=ZjX8RyDo8Z8
Tänk, när jag var yngre var det min dröm att bli liknad vid Wilander. Jag gillade frillan, stilen, passeringarna. Men att få mina inlägg associerade med hans grötrimmade låttexter hade jag inte väntat mig. :)
Är du säker på att det inte slank ner några psykedeliska svampar i sojakoket? ;-)
För övrigt får du akta dig så inte Mats-Eric och gänget kommer och korsfäster dig eftersom du inte har sojabönor i sojan…
Roligt inlägg. Funderade först på varför du använde de värsta svamparna, men det är klart – soja är bra på många sätt, men inte på att framhäva de olika svamparnas särdrag.
Niklas: jag är sån här även utan toppslätskivling. ;) Ja, att Mats kommer och knackar på dörren är min stora skräck. Men eftersom vi i Sverige under decennier använt bränt socker som soja och kommit undan med det (colorit) så borde min svampsoja klara sig också.
Snart drar väl någon igång rörelsen “ÄKTA SOJA” för att skilja ut sig från myskokare som jag.
Matpolisen: jag är för snål för att lägga ädelsvamp i sojakoket. Den konserverar jag eller lagar till på annat sätt. Dessutom blir det mer smak ur de stora, utväxta exemplaren även om konsistensen inte är på topp. Lite äldre exemplar av champinjoner till exempel får kolsvarta skivor som färgar sojan fint. I mitt senaste kok hade jag en 3-4 gigantiska vilda champinjoner med. Ofta får de stå kvar, men till soja är de perfekta.
Fast jag slänger inte ner några maskätna exemplar.
Du är min idol.
Nej DU är bäst. Etc.
Wow! Jag vill också koka soja! Har du lust att slänga ut mängdangivelser, eller ska jag bara köra på känn?
Gå på magkänslan! Det här var ett ganska stort kok, i stora pastakastrullen. Det svåra är att man inte vet hur mycket den skall koka ihop. Jag saltar bara precis innan avsmakningen så att det inte blir ettersalt. Tänk buljongbalans i kryddningen så blir det bra.
Välskrivet, kul och användbart! Det här med maskätna svampar – blir det mycket mask blir ju svampen lätt dålig, men några små maskgångar behöver man väl inte bry sig om? Eller ratar du även lätt maskätna svampar? Tack för inspirationen för övrigt. Nu stänger jag av datorn och traskar ut i solen med korgen i handen.
Saskia: nej några larvhål bryr jag mig inte om, men svampen får inte ha gett efter totalt. Och i sojakoket går de svampar som kanske inte riktigt platsar i torken, men som det egentligen inte är fel på.
Det är sällan jag hittar helt obefläckad svamp, men häromdagen kom jag hem med ett gäng perfekta karljohan. När jag snittade upp dem och såg det helvita, orörda köttet gick tankarna snarare till något helgon som balsamerats av guds ande och legat orörd i flera hundra år, rosig och blek på samma gång.
Gjort några satser av din soja.
Men inte nöjt mig med ett hopkok. Fortfarande massor med smak kvar i svampen efter avsilning. Därför gjort både andra och tredje uppkok med extra vattentillsats Och avsilningar. Ok mer att reducera, men det accepterar jag
Senaste varianten var med mycket mogna kungschampignoner, björksopp, kremlor och KJ-överskott mm. Stora konservgrytan 7kg(?) svamp som gav ca en liter soja.
Allergifri! Vad avser sojaprotein.
Efterfrågades av släkting med dito-allergisk släkting. Hon fått del av min “produktion”
Bra drag, Örjan!