Teveronika är en liten blåblommande växt som de flesta har sett men få observerat. Den finns på ängar och i gräsmattor, i skog och längs vägkanter, kort sagt överallt. Blomman har den mest underbara blåa färg, azur skulle kanske en del säga. Den som tittar slarvigt kanske tror att teveronikan är en nedklippt förgätmigej, men det är ändå en stor skillnad mellan azurblå och plaskblå, som är förgätmigejens färg (jag menar inget illa med det). Ofta trivs teveronika och jordreva på samma ställe, hittar jag den ena finns ofta den andra alldeles intill. Det kan vara ett tips för den som tycker att den senare är svår att hitta.
Teveronikans namn är något uppfordrande, speciellt som den tidigare kallades teärenpris för att skilja ut den från den snarlika men pyttigare ärenprisen genom att bladen ansågs vara bättre lämpade till te – ärenprisens blad menade man var beskare. De har båda använts i örtmedicin som sammandragande (vad innebär det egentligen?).
Det te jag drack nyss var gjort på just teveronika. Faktum är att en långtida nyfikenhet stillats ikväll. Ända sedan jag lärde mig teveronikan av min mulleledande mamma har jag funderat över namnet fantiserat om hur gott ett sådant te kan vara. Och nu vet jag. Oxiderat och lätt fermenterat var det inte alls illa, men inte så mycket mer. Det påminde faktiskt lite grand om teet jag gjorde på jordreva, med en svag, svag smak av mynta, en smak som inte alls finns där när jag tuggar på teveronikans färska blad. På ett sätt är det bra att teet inte blev bättre än så: nu slipper jag sätta upp teveronika på listan över det som skall samlas och bevaras. Tro mig, listan är redan lång, och skåpen är redan fulla av glasburkar med allehanda torkat gods.
Det som är kvar av provsatsen jag torkade får göra sällskap med jordreva. Tillsammans med älggräs borde det bli en riktigt smaklig blandning. Kanske jag kan få återkomma till det?
Bilden lånade jag från artikeln om teveronika på wikipedia.
Kommentarer
9 svar till ”Teveronika – den blåaste blomma du aldrig lagt märke till”
Återkom gärna.
Jag läser dig med stort nöje!
Den söta, lilla veronikan har jag hittat i överflöd i trädgården, men någon jordreva har hittills inte kommit i synfältet.
Vänner och bekanta jag frågat kan inte ens termen, än mindre vet de hur den ser ut.
Jordrevan växer i mitt sinne som ett av barndomens mytiska sagoväsen: Någon berättar blodfyllt om den – men finns den verkligen på riktigt, riktigt?
Denna underbara lilla blomma har under hela mitt liv gått under namnet Mormors glasögon! Som så många andra saker man får lära sig när man är liten har jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att den hade ett annat namn! ;)
Örjan: Hur går det med dina egna experiment, har du kommit ut något på ängen?
Pipopp: Jordrevan som en botanisk enhörning… Men ge inte upp, snart hittar du den.
Louise: mormor har fått både glasögon och nattmössa, men farmor har blivit utan helt? Förresten kallade min mormor alla gula blommor för “daldocka”. Jag köpte aldrig riktigt det.
Jag ser nu att jordreva även odlas med berått mod, och att det jag tidigare trott varit stäppsalvia i själva verket är jordreva. Kanske en lösning för den som inte hittar jordrevan som ogräs?
Mormor har även tandborstar som växer i sommarsverige, det vet jag med bestämdhet, blå de med, det kanske är mormors färg?
Hm, vad kan det vara för något? Kråkvicker?
En snabb bildgoogling ger att kråkvicker mycket riktigt är det som jag fram till idag på allvar trodde hette mormors tandborstar. Mitt intresse för botanik har inte varit så stort sedan någon lurade i mig det i min barndom… :)
Jag gillar folknamn. De är ofta väldigt informativa och nästan alltid vackrare.