Off topic: Kajsa Ingamarssons Inte enklare än så (2/5)

Jag vill verkligen tycka om Kajsa Ingamarssons romaner. Jag gillar henne i krönikor, teve, radio: smart, slagfärdig och verbal. Ja, så genomsympatisk att jag till och med förlåter henne för att hon är rikare, längre, smalare och snyggare än jag. Så varför är hennes böcker sådana besvikelser? Handlingen har samma idéhöjd som mellansnacket i en ordinär svensk polisroman. Karaktärsbyggande transportsträckor. Marmeladkladdig, formefranskesmulig indentifikationsprosa. Vardagen som det brutala våldet ska kontrasteras mot. Fast här kommer det aldrig.

Glöm subtext, kontext, intertext ibland är böcker bara ren text; böcker utan baktankar. Jag älskar sådana böcker när de skrivs med berättarbegåvning, den där oförklarliga kvaliteten som får en att ivrigt vända blad efter blad i ren och skär smörja. Inte enklare än så är bara stora sjok av text att idissla sig igenom.

Vad saknas? I pangpå-litteratur av det här slaget vill jag umgås med gestalter som är mycket, mycket mer än jag. Smartare, snyggare, framgångsrikare, mer depraverade, ondare, dummare, fulare, godare, hjälplösare… Vad som helst utom någon som är till och med tråkigare än jag. Och lever sina liv därefter. Jag skulle säkert gilla en del av de här människorna i verkliga livet men i litteraturen krävs en Bengt Ohlsson, en Per Gunnar Evander, en Elsie Johansson eller en Anne Tyler för att få mig i spinn.

Herregud, tänker jag när jag läser Kajsa Ingmarsson. Det här kan jag göra bättre. Hur svårt kan det vara? Men egentligen vet jag. Att jag skulle dö av tristes efter en månad framför datorn.

Så Kajsa, du vinner. Dina böcker är inte helkassa för du hyser äkta empati med dina karaktärer. Tålamod är vackert. Därför lämnar jag din bok Inte enklare än så med respekt. Men halvläst.