Off topic: sanningssägare och kockon

För att inte bli helt galen av SD:s senaste spya har jag försökt fundera lite mindre på hur djävulskt dumma i huvudet SD-anhängare är och lite mer på vad som egentligen driver dem. Välkommen till min högst ovetenskapliga klassifiering av sverigedemokratsanhängare, baserad på alla de artikel- och bloggkommentarer jag mot allt sunt förnuft läst.

Först har vi sanningssägarna. De är på allvar helt övertygade om att alla svenskar tycker att invandrarna ska ut, men inte vågar säga något. Att de flesta inte alls tycker som de avfärdar de med indoktrinering från makteliten eller ett utslag av pk-ismen. Det är de som blir skenbart argast av att få sina artikelkommentarer bortmodererade. Samtidigt är det deras livsluft eftersom det är själva kärnan i deras bevis för att de är tystade av en förhatlig elit. Och paradoxalt nog är det de som är nogrannast med att tilltala denna elit med “Herr”, “Fru” eller möjligtvis “Fröken” i kommentarerna.

Nästa grupp är flinarna. De är inte speciellt intresserade av sanningshalten i det de säger eftersom poängen inte är att övertyga någon. Tvärt om är det mest en fråga om att provocera och kolla in reaktionerna. När de kommer flinar de lyckligt. Ignoreras de skriker de allt högre. Själen fryser i tomrummet, som Söderberg skrev. När de inte skriver kommentarer, super de sig fulla på krogen, tar tjejer på brösten och ger varandra high-fives när de får en örfil.

Mer goddag yxkaft är kockona. De är sanningssägaren gone nuts. De har till och med sämre svenska än de vanliga kommentatorerna och använder konstiga radbrytningar. Kanske är det en hemlig kod. De är i alla fall emot allt. Allt! Muslimer, influensavaccin, feminism, Israel, CIA, livsmedelsverket, hundvalpar och ledarskribenter är alla fiender. I kampen mot vad är oklart, men det verkar handla om en konspiration. Det är svårt att argumentera mot et kocko eftersom det sällan går att hitta några egentliga påståenden. De bryr sig inte om kommentarsmodering eftersom de är förtidspensionärer och kan sitta hela dagen och klistra in sina kommentarer om och om igen. Om inte i de hårdbevakade artiklarna så under ett reportage om den nya knypplingstrenden. Huvudsaken är att budskapet når mänskligheten  innan CIA stormar deras tvåa i Bandhagen.

Den läskigaste gruppen är hatarna. Fanns det inte muslimer i Sverige skulle de ge sig på judarna. Eller kvinnor. Eller små ulliga lamm. En del gör det säkert redan. Varför de hatar är oklart, men antagligen är det en dödlig brygd av bitterhet, rädsla, svaghetsförakt och testosteron. De enda de älskar är likasinnade.

Slutligen har vi nostalgikerna. Inget är som minnets folkhem. Invandringen är roten till allt ont, vare sig det är våldtäkter, dåliga pensioner, ungdomens bristande respekt för äldre. You name it – problemet är invandrarna! Sveriges gränser ska stängas, midsommarstången ska resas och allt ska bli som när de var små igen. Hur pengarna som invandringen kostar ska räcka till att bygga en tidsmaskin stor nog att rymma hela Sverige förklarar de inte.

Det finns säkert fler grupper, men det här är de jag kommer på på rak arm och de täcker nog in dryga nittio procent av proSD-kommentarer. Och de bekräftar väl bara det de flesta av oss misstänkt: väldigt lite handlar egentligen om invandringen utan mer om olyckliga och bittra människor som känner ett missnöje med vad de uppfattar som ett växande avstånd mellan dem och makten. Människor som känner sig maktlösa försöker utöva den lilla makt de faktiskt har, om det så bara handlar om att sätta sig på tvären och ge etablissemanget fingret.

Och hur man kanaliserar det missnöjet till något mer konstruktivt är nog tiotusenkronorsfrågan.