Totalt off topic: jag tassar fram på tunna sulor

Det finns en oemotståndlig ironi i påståendet att det är nutidens stabila, uppbyggda, gas- och geldämpade löparskor som gett mången löpande friskus segdragna och handikappande skador på knän, fötter och höfter. Oavsett om det är sant eller inte. För helt plötsligt blir det omöjligt att inte ägna en tanke eller två åt det märkliga faktum att det enda människan behöver för att springa är ett par platåskor. Innan Nike började sälja sina skor någon gång på sjuttiotalet kunde man egentligen inte springa. De som ändå försökte pronerade så att fötterna till slut ramlade av. Det var hårda tider, men nu när våra fötter genom omsorgsfull inpackning befriats från bördan att fungera som fötter (de är ett slags appendix till benen som gör det lättare att snöra fast skorna ordentligt) kan vi äntligen få komma ut och springa, helst genom att lunka fram med kollapsad hållning och se till att i varje steg trycka i hälen riktigt ordentligt – det naturen egentligen skapat oss till i sin framsynthet!

Jag äger numera ett par vansinnigt tunna löparskor, helt utan uppbyggnad och nästan utan sula. De sitter på fötterna som ett par snörda strumpor. Jag är en hangaround till framfotslöparnas skara, de som menar att ta av dig de där jävla kuddarna till skor du har och spring etthundra meter barfota på en gräsmatta och du kommer automatiskt att lära dig att springa igen: håll överkroppen upprätt, ta emot stöten på framfoten, svikta i knäna och ta korta, snabba och lätta steg. Odämpade skor är en eftergift till klimat, glassplitter och stybbade elljusspår, men löpstilen skall vara densamma, barfotastilen. Budskapet är så enkelt att jag har svårt att inte ta det till mig.

Jag är ingen naturlig löpare och har aldrig gjort en enda tid att imponeras över. Löpning har alltid varit ett nödvändigt ont, en träningsmetod där det som egentligen fostrats är pannben och där vinsten med det hela är att få känna mig nyttig när jag vaknat följande morgon med träningsvärk, något lugnare till sinnes på grund av vetskapen att jag gjort bort det där löppasset och att det är några dagar till nästa. Därför var gårdagens första riktiga (nåja) löppass med mina tunnskor en omvälvande upplevelse. Inte bara för att en löptur i skogen på senhösten är som att befinna sig i The Blair witch project, med brakande och kacklande ifrån det kompakta mörker som tar över en meter ifrån pannlampans flimrande skuggspel, en monokrom skräckupplevelse.

Med jämna mellanrum hamnade jag i den tassande, lätt knägungande sweet spot där framfoten tar emot tyngden på exakt rätt ställe under kroppen och där huvudet helt plötsligt slutar att guppa upp och ner och istället svävar fram. I de stunderna sprang jag inte, utan rullade fram med snabba nästan ljudlösa steg. Hälarna drog jag upp nästan rakt under kroppen så att gravitationen gav mig fart framåt genom att dra i den hävstång som utgörs av mina ansenliga lår. Det var välsignade ögonblick som bröts när jag tappade tekniken, ögonblick värda att sträva efter.

Att bara landa på framfoten kräver tillvänjning,  det frestar på outvecklade vader och hälsenor. De första rundorna skall vara korta och det gäller att lyssna intensivt på kroppen. Samtidigt lyssnar fötterna på underlaget genom de tunna sulorna. Löpning framfota är en intensiv upplevelse och en övning i närvaro. Spåret blev en ny bekantskap, nästan en vän. Snart har jag skolat in mina ben och kan rulla iväg och försvinna bakom horisonten på tassande fötter, förlorad för civilisation och plikter flyr jag in i solnedgången.

Lästips.