Trandagen

Idag är det ju Marie bebådelsedag, eller våffeldagen eller vad man nu väljer att kalla den. Men vad färre vet är att den 25 mars även går under namnet Trandagen. Tran- som i sådana där rejvande, trumpetande fåglar som står värdar för ornitologernas egen Hultsfredsfestival vid Hornborgasjön varje vår.

I delar av Småland, på Öland och i Blekinge har tranan symboliserat vårens – och framför allt ljusets – ankomst. Trandagen var dagen då ungarnas skor åkte av och det spirande gräset fick kittla fötterna för första gången på året. Inget ljus skulle tändas i stugorna på denna dag – “tranan bär ljus i säng” sades det och syftade på att det vid den här tiden på året var ljust även vid läggdags (jo, man lade sig rätt tidigt, det här var innan tv:ns ankomst).

Det barn som en gång var jag sket förstås fullkomligt i det här med vår och ljus. Det som gjorde Trandagen till årets bästa dag näst julafton handlade förstås om det sockriga stoff som barns drömmar är vävda av: godis! Man skulle nämligen hänga upp en strumpa vid sängkanten och någon gång under natten kom tranan och fyllde den med stora mängder snask.

Hur länge man än försökte hålla sig vaken var det omöjligt att få en skymt av den där jäkla pippin, och tur var nog det eftersom den sades nypa tårna av de olydiga barn som råkade se den. Jag var ärligt talat skitskraj för den där tranan med sin långa näbb och styltiga fötter.

Ni kanske tycker att en strumpa godis låter som en klen gåva? Nåväl, då vill jag bara berätta att vi inte hängde ut några sunkiga tubsockar direkt, utan de långa ribbstickade sjukhusstrumpor som min mor smugglade hem efter varje förlossning. De är alltså lårhöga. Och de var sprängfyllda med godis. Trandagen tillbringades därför i ett veritabelt sockerrus som framåt eftermiddagen övergick i ett rejält illamående och kvidande syskon i varje hörn av huset. Man lärde sig aldrig att inte äta upp allt på en gång (det har jag för övrigt fortfarande inte lärt mig).

Jag minns fortfarande kvällen då jag insåg att tranan inte existerade. Inte som bringare av tablettaskar, kolaremmar och chokladkakor i alla fall. Jag kanske var sex eller sju år gammal och vaknade mitt i natten, antagligen just för att jag var så rädd för tranan. Så jag smög ned i det ombonade köket för att värma ett glas mjölk med honung.

Det jag fick se när jag öppnade dörren gjorde att bitarna föll på plats: varför tranan precis som vi ungar handlade sitt godis på Stig Nilssons livs (prislapparna satt ibland kvar), hur tranan kunde veta att lillebror inte åt lakrits och att jag var speciellt förtjust i vingummi och framför allt hur tranan kunde bära med sig så mycket godis i näbben: vid köksbordet satt min mamma med den där rynkan mellan ögonbrynen som hon alltid får när hon koncentrerar sig, smaskandes på en seg råtta: i ena handen hade hon en vit sjukhusstrumpa, i den andra en rejäl näve gotter.

Jag smög tyst upp igen, gråtandes. Av lättnad över att ingen läskig trana skulle bita mig i tårna, men lika mycket av sorg över att den första av barndomsillusionerna gick i kras.

Men strumpan, den hänger jag fortfarande upp natten till den 25:e mars. Även om jag numera själv fått ta över mammas roll som den godisbringande tranan.

Uppdatering: Det sjukaste är att jag alltså inte gillar godis. Av det ni ser på bilden har jag ätit 3 violpastiller och ungefär en halv tugga av den superstinna nougaten Ragusa som skymtar i nederkanten. Det räckte för att godismättnaden skulle sätta in. Möjligtvis har detta att göra med att jag åt min godiskvot redan under bardomens trandagar.