Två världar förenas: Lasagne på zucchini

Livet som tillfällig kolhydratfobiker är inte alltid enkelt, men det är å andra sidan inte heller speciellt komplicerat. Jag får då och då frågan hur jag lyckas variera vardagsmaten, som om det bara är genom kolhydraters försorg som mat får färg och variation. Faktiskt är det ganska enkelt, men jag tänker lite annorlunda än tidigare. Ofta utgick jag i mitt gamla liv ifrån själva kolhydratkällan, pasta/ris/potatis/vadsomhelst, och lade till sovel efter hand. Nu utgår jag ifrån ett rent sovel och lägger sedan till det jag är sugen på och vad som passar till, och ser bara till att där finns fett av bra kvalitet i tillräcklig mängd i råvara och tillbehör för att kompensera för de kolhydrater jag förvägrar mig. Det finns alltså egentligen ingen som helst anledning att tycka synd om mig eller att förundras över min påhittighet. Jag äter minst lika gott som tidigare och behöver inte anstränga mig för att komponera en matlåda jag kan stå för.

Det enda problemet kan vara familjemiddagarna, då vi helst skall äta samma mat. Jag vill inte pracka på andra min diet men vill inte heller laga två helt skilda middagar. Där skall då finnas en gemensam nämnare som är god nog för oss alla: kolhydratbefriad så att jag kan äta den, fet nog för mig men inte för fet för andra, och av en sådan natur att den bara behöver kompletteras med ris eller pasta eller vad som helst för att kännas som vanlig mat.

När jag satt i sådana tankar för någon vecka sedan mindes jag en väldigt fiffig lasagne som min sambo gjorde en gång (vi minns inte varifrån receptet kom från början). Istället för pastaplattor hade hon varvat en gräddig köttfärssås med tunna längshyvlade skivor av zucchini. Jag gjorde ett eget försök, och blev riktigt självgott nöjd.

Så här gjorde jag: jag hackade till mig en köttfärs av fläskkarré och nötkött och stekte den långsamt tills den fått färg och smak. Vid sidan fick en enkel tomatsås puttra under lock: hela burktomater, vitlök, lagerblad och stjärnanis. Jag hyvlade zucchini på min mandolin och efter avsmakning med s&p varvade jag tomatsås och köttfärs med zucchiniplattorna och passade på att blöta ner varje lager med några matskedar vispgrädde. In i ugnen på 200 grader i cirka 20 minuter, och sedan var det klart. Komplicerat? Knappast. Det är bara att göra som vanligt. Den enda skillnaden är att en lasagne med pastaplattor behöver lite blötare fyllning, då pastan suger åt sig vätska på ett annat sätt.

Speciellt nöjd var jag över att jag fick med mig av min zucchinilasagne till måndagens lunch för att riktigt kunna stoltsera (skrev jag inte att jag var självgod något stycke upp i texten?). Det här, tänkte jag, kan nog bli lunchens snackis. Denna smarta lasagne som alla kan äta och som är god nog att servera på vita tallrikar. Lite otåligt inväntade jag i lunchrummet frågan om matlådans innehåll. Nu skulle de minsann få se hur en matbloggare äter.

“Det är lasagne…”, sade jag som i förbigående, och koketterade med en paus där frågaren förstås skulle hinna börja fundera på hur det gick ihop med LCHF innan jag fortsatte för att riktigt sätta in stöten: “…med plattor av zucchini, inte pasta. Zucchinilasagne.” Men jag fick inte den reaktion jag väntade mig. Allt kom av sig.

“Har du? Det har jag med!” sade kollegan glatt och visade. Och drog till mig rakt mellan ögonen med “På lammfärs!”

Nu har jag bara några dagar kvar under sträng kostregim. I början av nästa vecka sker slutvägning och utvärdering. Jag återkommer då, om än med lite svedda stjärtfjädrar.