Under en tid och definitivt i samband med att mina kära Taffelkollegor belönats med pris efter pris i olika matrelaterade sammanhang (mitt hjärta värker av kollegial stolthet) har jag funderat över vad det är jag gör här egentligen i deras sällskap, vad det är för texter jag producerar och vilka ämnen jag berör. Ingen kan väl undgå att notera att det inte handlat speciellt mycket om rent matbloggande sedan jag förärades med egen blogg, inte den typen av matbloggande där det publiceras recept och frossas i råvaror åtminstone. Istället har jag skrivit om saker som Ringo Starr, ögonblick med mina barn, tankar kring världens undergång, framfotslöpning och navelskådande höstvandringar under brinnande lönnar.
I morse fick jag höra från min sambo att min mamma sagt om mig att jag är perfektionist, i samband med att jag stod och tänkte högt om simteknik i alla dess intrikata detaljer. Jag fick anledning att tänka till om mig själv, för jag ser mig definitivt inte som perfektionist, snarare som en disträ slarver. Men bitarna började ändå att falla på plats. Ända sedan jag var liten har jag gripit mig an ämnen och sysslor fullt ut – eller inte alls. Det jag gjort har jag grävt ner mig i fullständigt, det jag inte velat göra har jag inte gjort i högre utsträckning än att vardagen inte kollapsat helt (för vardagen bjuder ändå en och annan kalk som skall tömmas vare sig man vill eller inte).
I själva verket är matbloggandet ännu ett utslag av min jakt på det totala uppgåendet i något – transcendensen. Det handlar om att både i matlagandet, löpningen, tiden med mina barn och skrivandet nå ett rent intuitivt tillstånd. Att jag gräver mig ner i något ämne handlar om att nå dithän att jag behärskar det så gott som mina talanger räcker till så att jag slipper haka upp mig och fastna på detaljer och okunskap utan att bara kunna flyta på när jag väl gör det. Det perfekta blogginlägget rinner ut ur fingrarna utan en tanke på formuleringar och innehåll, mer än den vinkel eller tanke som fick mig att sätta mig ner framför datorn till en början. Eller om det handlar om att löpa utan mental ansträngning, stänga av världen och försvinna i en bok eller en film, planlöst strosa fram i skogen och fylla svampkorgen utan att tänka på det eller att se mina små leka utan att just då vara medveten om att jag inte handlat och att jag bara kommer att ha en halvtimme på mig att laga mat när jag kommer hem.
När jag hamnat där jag vill kan jag börja ta in intryck på ett annat sätt, som det aroniabär jag åt nyss på väg hem från en löprunda i den bitande kalla dimman. Det var halvfruset och krispigt och sprack på ett underbart sätt i munnen, det var behagligt strävt och några nätters frostbett hade gjort det sötare. Jag åt ett igår också, då var det bara ett bär.
Kommentarer
17 svar till ”Välkomna till transcendensbloggen”
“Inte handlat speciellt mycket om rent matbloggande”
Ok, men mer om andra aspekter av naturens råvaror. Något som jag uppskattar.
En gott exempar och en god krydda i Taffels redaktionella svampkorg.
“Taffels redaktionella svampkorg”, underbart!
Jag tänkte skriva något jordbundet om nötlägg idag men valde att göra aroniasaft och ta en skogspromenad med treåringen istället.
Jag håller med Örjan! Tjusningen ligger i naturens skafferi beskrivet med dina ord! Och igenkännandet i önskan om sammansmältningen med sina aktiviteter, oavsett det gäller matlagning eller något annat är också en bidragande orsak till läsningen av din blog!
Nu vill jag också äta aroniabär…
Då kör jag väl på då! ;)
Tycker jag ;) Har du lust att bjussa på ditt bästa aroniasaftrecept vore det kul, den senaste jag smakade (köpt) var inte vidare god.
Anna B: Vill minnas att Kinna Jonsson har sådant recept i sin kokbok Mormors Skafferi. Om inte har hon antagligen i familjens gamla vaxböcker.
Kanske hon vill skriva ett Taffel-inlägg?
Aronia är just ett bär som jag inte har testat. Men jag tror att det skulle gå att använda ett vanligt svart vinbärssafts recept. Eller är jag helt ute och cyklar…?
Jag har inte lyckats fullt ut med aronia än, det kan bli ett riktigt strävt bär och saften blir en riktig vuxensaft. Undrar om den inte lämpar sig bäst för att göra kallrörd saft på, som med slånbär? Tyvärr har trastarna plockat rent i traktens aroniabuske så jag kommer inte att kunna experimentera mer i år.
Mahonia/aronia. Jag mindes fel.
Recept på både saft och sylt av mahonia finns i ovan nämnda bok av Kinna Jonsson
Peter: Slånbärssaft ska helst kokas tre ggr, kanske samma för aronia?
Kallrörd var nog inte rätt ord, men jag tänkte på ett recept jag såg en gång där vattnet kokades upp och slogs över slånbären och fick dra, silades ifrån, kokades upp och slogs över igen. Jämfört med att som med aroniabären koka dem kontinuerligt i en sisådär tio minuter.
Vi har en rejäl buske med slånbär på vägen till babysimmet, kanske läge att göra något med dem i år.
Ja, det är den metoden jag åsyftade. 3 ggr enligt gamla skånska recept, iaf. Eller så får du göra aroniasorbet: http://skafferiet.taffel.se/2010/01/07/i-sasong-slanbarssorbet/
Jag brukar riva åt mig några aroniabär på väg till lunchen varje dag. Trots mirakelbärsstatusen har jag ännu inte utvecklat några superkrafter.
Peter Jägerbo är, “trumvirvel”, Aroniapojken!
Vad man nu får för magiska krafter vet jag ej. Poetiskt språk, framfotalöpningstendenser och extraordinär svampkunskap?
Aroniapojken…ja varför inte? :)
Nu har jag lagt rabarber på en stor skål aronia och skall göra saft på dem enligt det urgamla skånska receptet på slånbärssaft.