Knoppar spricker, löv kryper fram, blommor slår ut, mitt framför mina ögon. Men när jag ser björkens skira, gröna musöron – slog det mig under en promenad – så ser jag dem i stroboskopbelysning. Min rastlösa hjärna klarar inte att knyta begreppet rörelse till något som går så långsamt. Jag uppfattar våren ett statiskt ögonblick i taget, en ny bildruta per dag. Det i ljusgrönt exploderande trädet är för mig fryst i ett ofullständigt mellanläge. Varje gång jag vänder mig om har sommaren ryckt lite närmare.
Sådana tankar kan jag få på promenad. Jag tänker också på vårblommorna, med sitt speciella liv. De lever sitt korta liv under en tid då konkurrensen från andra växter är liten, men samtidigt har solen knappt vaknat. Blommorna öppnar sig inte blygt mot solen utan fläker ut sig, exponerar sig maximalt och dricker girigt av det utspädda solljuset. Varje droppe är dyrbar. När värmen och solen kommer på riktigt har redan vårblommorna försvunnit, utslitna av sitt självförbrännande, intensiva liv. Mer sävliga blomster kan ta över.
Det var nog tur att jag inte blev botaniker. Jag läser in lite för mycket dramatik i växternas liv, och den botanik som fastnat genom åren rör ändå nästan uteslutande sådant som går att äta. För er skull smakade jag på vårfryle (så nu slipper ni det), men det finns så mycket annat. Nässlor förstås, och ramslök för den som har den turen. Vårlökens gula blommor är lite söta och rent delikata. De stjärnliknande toppskotten av stormåra smakar som en blandning av gurkskal och melon. Och tussilagon, glöm inte tussilagon.
Det måste ändå sägas att om varje dag om våren är ett foto, ett snapshot, så blir alla foton tillsammans ett riktigt rart album.
Kommentarer
11 svar till ”Vårens rörelse är utåt”
De späda rönnbladens kraftiga smak av bittermandel borde ju t ex kunna utnyttjas.
Det var en nyhet för mig! Måste ta ett par smakprov från rönnen som står nedanför fönstret. Rönnglass…
Peter, jag ska hälsa från min man som nu hetsläst din blogg. Han vill också ha en tungessäsamling av dig. Du skriver så underbart att jag inte ens kommer mig för att kommentera om det du skriver. Som vanligt blir jag bländad av ditt språk. Glad påsk!
tungesssäsamling är alltså tung essäsamling. Även om det säkert hade blivit fint annars också.
Missa inte inte heller kirshkålens allra raraste mörkgröna skott, fantastiska i bl.a tomatsallad.
Ja, nu blev det vackert igen, Peter. Du är bra på det här. Snälla, sluta inte!
Gitto: ni är för rara! Och jag hann börja associera till “tungessäsamling” med märkliga bilder som resultat.
Fredric: jag har ifrågasatt kirskål och dess existensberättigande många gånger. Nu menar du alltså att det är med tomat den hör ihop?
Kurt: min mamma påstod att jag fick lära mig det där med rönnen i mulleskolan. Jag testade hur som helst rönnblad idag, och visst smakade de bittermandel!
Kirskålens enda existensberättigande är som marsvins-foder förutom som sagt dom dagsgamla mörkgröna skotten med tomat, isad rödlök, några droppar bra olivolja och lite flingsalt.
Johan: inte du heller!
Fredric: ok, den får en chans till, men bara en.
Kirskålen fick chansen som föda åtegenplockade vinbergssnäckor för 2 år sedan. Det brukar ju heta att snäckorna först skall gödas innan späkning(svältning). Allt föregånget sluttillagning.
OK mina snäckor ville inte äta erbjuden kirskålsblast.
Tror ni de fick något matalternativ?
Icke.
Fasteperioden fick börja eftersom erbjuden mat inte passade. Viktigast för mig var ju att snäckorna rensade tarmen innan min tillagning började.
Örjan: kloka djur. Men kanske skulle de ha frossat i Fredrics sallad?