Så kom den då, den första handskakningen mellan senvinter och förvår, ett efterlängtat förebud. Men det är nu solljuset är som mest finvågigt. Det drar knivskarpa skuggor på fasaderna och avslöjar varje dammkorn och smutsfläck som en lång vinters mysbelysning dolt för världen. Det första vårljuset är skoningslöst och helst vill jag bara blinka bort eländet ur ögonen i väntan på att det skall mjukna och få värme. T S Eliot inledde sin Det öde landet med raden April är den grymmaste månaden, men så hade han nog aldrig skärskådats av en östgötsk marsdag.
Fast där jag gick och kisade mot solen idag var det för det mesta inte ljus jag tänkte på utan något jag nyss lärt mig av Thomas Drejing (i den här videon, producerad av Mat & Vänner), ett fiffigt sätt att stycka fågel på som resten av världen förmodligen redan känner till. Thomas skulle laga till vildand och skar ut brösten så att de fortfarande satt kvar på benen. Han kallade det en “bricka”, eller var det en “brygga”? (Min skånska är inte vad den borde vara.) Skinnet sitter kvar, och hela biten brynes i panna och får gå klar i ugnen. Någon vildand fick jag inte tag på (även om jag blängde lite på de feta, gödda änderna vid Stångån) så det fick bli kyckling istället.
Resten av pippin kom till nytta den också. Jag skar ut benen ur klubba och lår och rullade ihop köttet runt slakad spenat och Philadelphia-ost. Rullarna bryntes i panna och så fick de gå klara på samma plåt som bröstbiten, tillsammans med vingarna. Benen kokade jag givetvis fond på, en Mathias Dahlgren-inspirerad, enkel fond på bara rostade ben och svärtad lök. Fonden fick koka ihop med en slatt rödvin och grädde tills den mer liknade vaniljsås i konsistensen. Ja, ni vet ju hur man gör.
Kycklingen fick en ganska varsam behandling i ugnen (125 grader) och jag tog ut allt när de större bröstbitarna nått 65 grader intill benet, säkert steg temperaturen ett par grader till. Jag trancherade ut bröstköttet och lade upp på tallrikarna, och resultatet skulle ha platsat på omslaget till ett 90-talsnummer av Allt om Mat, men gott var det. Även 2.5-åringen åt bra och gick från bordet men kom tillbaka efter en stund och ville ha mer kyckling. Hon formulerade sig då med sin sedvanliga redundans: – Mer kyckling igen!
Kommentarer
11 svar till ”Vårljus”
Vilket poem!
Såsen var det sanna poemet!
Bra skrivet Peter. Barn som växer upp med vällagad mat blir lätt en smula kräsna, på rätt sätt. Årstiden må vara grym, med knoppar och så. Den ger också fritt utrymme åt förväntningar/förhoppningar.
Underbart att du tar tillvara pippin så väl!
Du behöver egentligen inte dela med dig av några recept alls. Texten är ändå bäst. Framför allt entrén – förlåt ingressen:-)))
Även om gullungen ratar viss mat då och då så ligger det i hennes natur, hon är bestämd och ger sig aldrig. Men nästa gång äter hon samma mat med god aptit. Och även om hon då och då vill ha makaroner och köttbullar så vägrar hon inte att äta annan mat. Att se henne äta frukost är numera en ren fröjd, bara man följer ritualen.
Gumpen är väl det enda jag tar bort på kycklingen. Man kanske kan göra nåt med den också?
Gumpen aka prästnäsa, speciellt på gås.
Drejing ratade också den, han sade att den kunde bli besk. Jag tycker bara att den ser äcklig ut. Har ett traumatiskt barndomsminne från när jag bet i gumpen av misstag. Jag var kräsmagad då.
Beskheten minns jag från en tjäderbuljong, där första gången gumpen fick vara med.
Tjäderbuljong…jag gillar det ordet.
En frasig och knusprig “prostanäsa” är ren och skär delikatess! Lova att testa.
Anki: I linje med vad jag tror mig ha läst.
Dvs att “näsan” serverades hedersgästen.