Vem är jag att ha en åsikt? Om att våga ge matkritik fast man inte heter Mathias Dahlgren.

Det var oplanerat och nästan alltför passande att jag läste Oscar Wildes essä “Kritikern som konstnär” under min förannonserade solomiddag på Stångs, som kanske är den enda restaurangen i Linköping som når ända upp till tak. Nu var det inte matkritik som Oscar Wilde hade i åtanke, eller var det kanske det? Han argumenterar och resonerar kring kritik och skapande så att det går att generalisera till flera områden än målad konst och litteratur. Ytterst handlar det om tankar, abstraktioner. Och förstås om relationen mellan den som skapar och den som bedömer. För vem får egentligen bedöma, vem får ha en åsikt? Och när behöver man bry sig?

Han skriver: “En tidsålder utan kritik är antingen en tidsålder med orörlig, hierarkisk konst, begränsad till återgivandet av traditionella förlagor, eller en tidsålder som helt saknar konst.” Tanken är knappast orimlig att en dialektik mellan den som skapar och den som bedömer, ett ömsesidigt om än ovilligt beroende, är den dynamik som driver utveckling vilket konstnärligt område det än handlar om. Samtidigt är det ett nackskott för tanken på kritikern som en rå bedömare, en smakdomare med redan färdiga mallar. Den kock som lär sig sin utbildnings eller mästares recept till fulländning men stannar där rör sig aldrig framåt. Att endast sträva efter perfektion och inte samtidigt förnyelse är en resa inåt, eller möjligen nedåt (till naveln). Detsamma gäller en kritiker som endast förmår att jämföra och bedöma utifrån förlagor.

För det som krävs för rörelsen är synden, i ordets friare bemärkelse som att verka utanför det accepterade. “Det som kallas synd är ett väsentligt inslag i framåtskridandet. Utan det skulle världen stagnera eller åldras och blekna. Genom sin nyfikenhet ökar synden släktets erfarenhet.” Vi behöver frosseriet, högmodet, galenskapen och de orena tankarna. Den som slår ner på och pekar finger åt den som vågar avvika gör ingen en tjänst. Det gör inte heller den som vill vara snäll, eller “god”.  Oscar Wilde skriver: “Att vara god enligt det vulgära kriteriet på godhet är givetvis mycket lätt. Det krävs bara ett visst mått av simpel rädsla, en viss brist på fantasi och en viss låg förkärlek för borgerlig respektabilitet. … Att urskilja skönheten hos ett ting är det högsta vi kan uppnå.” Och även om elakhet inte får bli ett självändamål (hur vackert och stilfullt ett lustmord än kan vara) är den ängsliga kritikern som bara vill vara snäll och hålla sig väl med alla den som i själva verket är den arrogante, i den von Trierska meningen av ordet (ni har väl sett Dogville?).

Och kanske kommer den där rädslan och ängsligheten från att kritikern vill lämna en absolut bedömning, ren från tarvliga åsikter och subjektivitiet? Men om kritiken alltid skall bottna i ett absolut, orörligt fundament är vi tillbaka i den vidriga situation där alla svar är givna på förhand, där kocken skall laga till klassikerna som de alltid gjorts och kritikerns roll blir att syrligt påpeka avvikelser. Som tur är kommer vi aldrig att hamna där. Det som är för salt för en är inte tillräckligt salt för en annan. Och det subjektiva inslaget, maten som en projektionsyta för kritikerns person, skall varken förnekas eller förkastas:  “Hans enda syfte är att skildra sina egna intryck. Det är för honom tavlor målas, böcker skrivs och marmor huggs till form.” Wilde skriver om kritik “som i grunden är rent subjektiv och söker avslöja sin egen sanning, inte någon annans sanning.”

För får vi dödliga verkligen yttra oss om mat? Får endast jämlikar bedöma varandra? Eller skall alla hålla tyst tills Mathias Dahlgren sagt sitt, eller vem som nu håller i stafettpinnen som världens bästa för tillfället? Skall en talangfull, skicklig kock verkligen behöva stå ut med att bedömas av någon som inte ens kan laga mat? Oscar Wilde påpekar att konstnären inte skall ta på sig att bedöma sig själv: “Det skapande arbetet gör bruk av hela sin kritiska förmåga på sitt eget verksamhetsfält” och “en verkligt stor konstnär kan inte tänka sig livet framställt eller skönheten på andra villkor än de han har valt.” Det här är knappast ett frikort för kreti och pleti att få peka finger åt vem som helst. Att kunskap och erfarenhet och tankereda är viktigt för en kritiker – inte minst en matkritiker, är självklart, och en kritiker måste känna sina begränsningar – den som bara äter mat från den lokala korvkiosken måste lägga band på sig om det helt plötsligt ligger vita dukar och fyra uppsättningar bestick på bordet. Alla har givetvis rätt till en åsikt. Den som skapar kan också välja vems åsikt som betyder något.

Oscar Wilde går långt i sina tankar. Längre än de flesta. Kritiken kan inte skiljas från kritikern, och i själva verket är kritiken “den enda kultiverade formen av självbiografi, eftersom den inte befattar sig med händelserna i ens liv utan med tankarna, inte med fysiska tillfälligheter rörande handlingar och fakta, utan med själens andliga stämningar och drömda lidelser.” Kritikern som konstnär i egen rätt, som målar med andras abstraktioner. Allt det, och så är det nån annan som tar notan. Hur ljuvt måste inte matkritikerns liv vara?

Jag själv är en gemen matbloggare, ensamätare men ingen matkritiker. Vill du ändå veta vad jag tyckte om det jag åt på Stångs så skriver jag om det i ett kommande inlägg.

Jag vet sedan tidigare att matkritik är en het potatis på Taffel, och anser inte att jag sitter inne på sanningen trots att jag citerar tjusigt från Oscar Wilde. Jag vill gärna veta vad just du tycker. Men läs det jag har skrivit först, och fundera lite. Kan det ändå finnas något i det?