Just nu är det Almedalsveckan och politiken står i fokus i Sverige. Man kan reflektera över vad den gör och har gjort med matkulturen i Sverige. Kanske är politik den faktor som påverkat oss mest i våra matval, både på ett nationellt plan och när vi gör matpolitiska ställningstaganden hemmavid. Studier pekar på att de egna politiska idealen återspeglas i den mat och dryck som vi väljer till vardags, och för politiker finns opinionsvinster att göra genom att profilera sig med rätt slags mat som man tror den potentiella väljargruppen gilla. Kanske kan man också se våra egna matval som en opinionsyttring för dagspolitiken, men kanske inte för framtiden?
På ett nationellt plan betyder politiken allt för det som blir till matkultur. Mest avgörande är inte oväntat beskattningen som reglerar hur mycket pengar vi får kvar i plånboken att handla mat för. Genom att vi utvecklas lönemässigt i livet så ökar våra resurser att handla mat för, även om den procentuella andelen som vi lägger på mat kan vara densamma. Samtidigt avgör skatterna på livsmedel och restaurangmåltider hur mycket vi väljer att konsumera av dem. På 1960-80-talet gick nästan 30% av våra utgifter till vardagsmaten hemma, vilket gjorde restaurangutbudet magert. Så innan våra egna smakpreferenser fäller utslaget om vad vi vill handla i butiken så har redan skattepolitiken reglerat våra valmöjligheter. Ett annat politiskt matexempel är att vi svenskar idag ingår i EUs inre marknad och det var när vi gick med i den 1995 som vi började äta mycket mer kött och mycket mer grönsaker än tidigare. Priset på de här varorna sjönk och de var åtråvärda i tidsandan. EU-medlemsskapet innebar för oss att en familjs matkostnader minskade med nästan hälften på en tioårsperiod (idag är de omkring 13 -15% av hushållets utgifter), eller så kunde familjerna styra om matinköpen bort från billig potatis och bröd, och i stället välja mer kött, skaldjur, tomater och salladsgrönt som är det som utmärker förändringen av den svenska matkulturen de senaste 25 åren.
Om britterna nu kommer att följa resultatet i sin Brexit-omröstning och lämna EU, så kommer deras matkultur sannolikt att förändras av det beslutet. Mest till följd av högre tullar på importerade livsmedel och ett sjunkande värde på pundet som ökar importpriserna. Men det kan också bli en minskad tillväxt som vanligen för med sig att färre kommer att gå ut på restaurang vilket gör att lönsamheten för pubar, caféer och restauranger sjunker. Om britterna inte lyckas få till förmånliga handelsavtal med de omkringliggande EU-länderna kommer de sannolikt minska sina grönsakinköp eftersom de varorna i huvudsak kommer från kontinenten. Mest påverkas matkulturen för dem som har snävast ekonomiska marginaler i det brittiska samhället för matvalet har genom historien alltid varit en klassfråga.
På det individuella planet avspeglas våra egna politiska ställningstaganden i vad vi äter. Vi väljer mat för att höra till något som är viktigt för oss. Om du undrar vad du står för politiskt så kan du titta ned på din tallrik. Där ligger din politiska uppfattning. I en frukostmatstudie från brödföretaget Pågens 2014 visade att alliansväljare gillar bröd och mackor medan miljöpartister gillar frukt, både till vardags och helg. Mp-väljarna äter också gärna gröt till frukost. Hembakat bröd är ett partiskiljande bröd och gillas mest av miljöpartister (gärna då fullkornsbröd) och minst av sverigedemokrater, men mp-väljarna är inte några brödfantaster utan det är framförallt de borgerliga väljarna. Det vita brödets och limpans vänner är vanligen sverigedemokrater eller socialdemokrater. Om du gillar surdegsbröd är du sannolikt en alliansröstare, och letar du efter bakdagen på brödpåsen röstar du förmodligen moderat. Söker du bröd till extrapris har du förmodligen socialdemokratiska- eller miljöpartistiska partipreferenser. Och så fortsätter det med andra livsmedelstyper. Först tar vi ställning politiskt, sedan ser vi hur långt vi kommer i butiken med våra pengar. Givetvis är inte alla surdegsbrödsätare alliansröstare utan de kan vara från hela det politiska fältet, men studier av matvanor i kombination med politiska uppfattningar visar en tendens till att hänga ihop. I bilden ovan från Aftonbladet den 30 november 2015 (en skärmdump som här är beskuren) kan man anta att statsminister Stefan Löfven inte ser det som ofördelaktigt att sammankoppla klimatpolitiken med frånvaron av kött på sin egen tallrik. Men när en politisk uppfattning och matvalet inte går ihop i medlemmars och väljargruppernas ögon kan det skapa problem för de politiska företrädarna. Ibland avkrävs politikernas avgång för att de har ätit och druckit på ett sätt som inte överensstämmer med partilinjen eller de politiska mat- och dryckesidealen i organisationen. Sådana reaktioner blev det våren 2016 när företrädare för fackförbundet Kommunal hade ätit och druckit på ett sätt som inte överensstämde med medlemmarnas matkulturella vardag.
Årets Almedalsvecka har inte haft någon matkulturell skandal men det politiska rosévindrickandet på Visbys gårdar antyds i medias rapportering som något skamligt, eller i alla fall suspekt. Mat och dryck är alltid en fråga om politik. De matpolitiska frågor som diskuteras mest i Almedalen just nu är kli(mat)frågan, köttfria dagar, ursprungsmärkning och ett eventuellt framtida insektsätande. Men egentligen är de inga framtidsfrågor utan de riktigt avgörande matfrågorna är större än så. Det som fäller utslaget i framtiden är egentligen samma frågor som varit viktiga i historien: Hur kan vi uttrycka vår kulturella tillhörighet med hjälp av mat och vilka maträtter och kombinationer tycker framtidsmänniskan är ett att ätande som signalerar framgång för de ideal som hon står för.