Vikingamaten: The making of.

Om det här blogginlägget är osammanhängande beror det på att min hjärna har haft noll tid till återhämtning sen ungefär förra veckan. Men jag tänkte att fan, vi kör ändå. Jag har mycket att berätta.

Igår firade Magnus, jag och några till en improviserad rysk påsk en vecka för sent. I morse vaknade vi runt halv sju, bjöd de hemresande på frukost och insåg sedan att jahaja, det är idag vi ska laga vikingamat till Alsnu skeppslags stora valborgsfirande.

Sedan kom jag på att jag inte lagt bondbönorna till den vegetariska rätten i blöt och fick hjärtstillestånd i säkert en halv minut. Det löste sig ändå, tack vare att vi blötlade bönorna klockan åtta, kokade dem klockan 14 och hade lånat en tryckkokare, men det satte liksom tonen för dagen.

Vi hade blivit lovade sex kilo vildsvin och rådjur till stora grytan – allt var lite hipp som happ och väldigt improviserat, så vi fick veta det fredag eftermiddag. Vi skulle kunna plocka upp den vid halv nio-tiden på lördagen. Luuuungt, tänkte vi. Det var bara det att köttmannen i fråga försökt få tag på oss hela fredagen (telefon, jag? Jag var upptagen med att bli full på vodka och käka rysk fasangratäng). Han arbetade natt och stängde av både mobil och hjärna ungefär fem minuter innan vi skulle hämta köttet.

Där stod vi alltså. Utan kött. Utan bondbönor.

Vi bestämde oss för att gå ut och plocka nässlor i stället, för nässlor skulle det vara i den vegetariska grytan hade jag bestämt, helt enkelt för att vikingar garanterat tog varje naturligt vitamin- och mineraltillskott till vara så här års. Vi gick ut med en tiolitershink och hade som ambition att fylla den.

När vi plockat tre liter började det regna. När vi plockat 5 liter var vi genomfrusna och dyngsura. Så vi gick hem och förvällde skiten – vikingar gick säkert inte och huttrade i onödan.

Sen kokade jag korngryn, hackade grönsaker (morot, kålrot, palsternacka, purjo, gul lök) och sen fick Magnus tag i frun till köttmannen och åkte och hämtade våra sex kilo vilt.

Det skulle styckas och grytbitas och kokas upp och buljongsilas och fan och hans moster skulle välsigna det innan det kunde hamna i tryckkokaren. Samtidigt passade vi på att smörsteka lök och purjo och koka rotfrukterna mjuka. Och lyssna på radio, ha köksfläktarna på och ljuset i köket förstås så vi såg vad vi gjorde.

Jag hystade i första satsen kött i tryckkokaren (som redan kokt bondbönorna till ett perfekt mjöligt mos) och skröt på twitter om att jag för en gångs skull låg långt före min planering.

Då gick proppen.

En passus här: ja, det är fusk! Jag erkänner! Vikingar hade inte en enda jävla propp lös. Och ingen spis, och inga tryckkokare och garanterat inga av de e-nummerfria grönsaksbuljongtärningar eller hemkokta viltbuljonger jag hystade i maten. Jag vet. Men jag gjorde det här ideellt. På min lediga dag. Då jag var bakis. Det sista jag tänkte göra var att bära ned runt trettio kilo råvaror och koka dem över öppen eld som tar evigheter att få igång, slocknar när man minst vill det och får mig att lukta sur grillkorv.

Vi är nyinflyttade, mind you. Vi visste inte ens var proppskåpet fanns. I källaren visade det sig, ganska nära en enorm spindel som fick mig att flippa lite mer än jag redan gjorde på grund av all stress. 2,5 meter upp i taket. Vi lokaliserade en stege och satte igång. Eller Magnus gjorde, jag gick och rörde lite i maten som inte kokade.

Så gick spisen igång. Jag drog på alla plattor igen.

Varpå proppen gick. Så klart.

Nytt försök, ny propp. Av med dator, radio, lyse, fläkt – allt som inte var absolut nödvändigt för att få maten färdig i tid.

Det fungerade och vi var typ i tid igen. Sen tyckte jag att fyra liter morötter såg väldig lite ut i förhållande till resten av maten och började skära 2 kilo till i lagom munsbitar. På första snittet skar jag av ett mycket vasst och mycket vackert snitt i pekfingret. Till er oroliga läsare kan jag meddela att jag varit förutseende nog att köpa steristrips, kompresser och kirurgtejp och att det faktiskt inte alls är dumt om man är klumpig.

Ändå lyckades vi packa ihop både mat och oss själva och vara nere i tid vid Alsnu udd och de svärdsvingande, särkbelädda och mycket vackra vikingarna. Och maten gick faktiskt hem. Mer om det i morgon kväll för nu dricker jag champagne och käkar varmkorv emedan jag har lagat typ 40 kilo mat men ändå inte haft vett nog att äta mer än frukost.