Det är midsommaraftons morgon och världen har blivit galen. Min son springer runt med en baseballhandske som hatt, ett täcke svept runt sig och viftar med ett träsvärd. Efter att ha läst om Brexit vill jag göra samma sak. Min man storstädar eftersom dagen ändå inte kan bli värre. Som alltid när tillvaron skälver finns trösten i köket. Jag fräser en marinad på chili, ingeära och miso till cantaloupen. Jag rostar bebismorötter i ugn, jag till och med skrubbar dem först som botgöring. Rabarberkomptt, ratatouille, kikärtskok … Inget hjälper. Inte ens doften av gyllenfräst ingefära. Kanske är det som det ska vara, det går inte längre att gömma sig i köket.
Snart kommer gästerna. Ingen sill, ingen snaps. Inte på grund av något annat än att vi aldrig gillat de påflugna smakerna. Vi lagar av de disparata ingredienser som råkat hamna här. Så öppnar vi en flaska vin på måfå. Vinet heter vad världen är: Fragile. En annan dag, utan vemod, utan låga moln, hade kanske vinet gått mig spårlöst förbi. Just idag är dess skörhet den påminnelse som behövs. Det är ett vin som lever på sin frånvaro. Inga åthävor. Lite rabarber, som nästan är rå. Mycket vegetalt. Kanske doftar det som det spröda ljudet när man skär i en selleristjälk. Plötsligt kommer en aning av viol, så diskret att jag inte vet vad jag ska tro. Det är så stilla. Så öppet för tolkning att jag läser in min egen uppgivenhet. Vinet viskar att jag måste anstränga mig mer, att jag vant mig vid att få för mycket gratis. Det smakar knappt ens av den alkohol jag inbillar att jag behöver. Någon skulle säkert säga, kanske med förakt irösten, att det är ett vin där man måste leta smak med lupp och pincett. Jag säger att det som låter och smakar imponerande, utan att alls kräva eftertanke, ofta gör oss lite dummare. Hur försvarar man något utan programförklaring och utan braskande slagord?
Jag vet inte.
Nu går vi vidare.